I Neneh Cherrys nyutkomna bok Tusen trådar (i översättning av Åsa Brolin) kastas man rakt in i ett pulserande konstnärsliv i början av 60-talet. Neneh Cherrys mamma, textilkonstnären Monika ”Moki” Karlsson, har träffat den afrikanska musikern Ahmadu Jah i Stockholm och den korta relationen leder till att hon blir gravid.
Ahmadu Jah har ändå svårt att binda sig och istället är det den amerikanska jazzmusikern Don Cherry som kliver in i bilden när Moki Karlsson år 1964 nedkommer med dottern Neneh Marianne Karlsson.
Konstnärsliv på 60-talet
Neneh Cherry skriver kärleksfullt, nästan idealiserande om sin mamma och också styvpappan Don Cherry tecknas med ömsinta drag, även om hans heroinmissbruk och återkommande försvinnanden vållar sorg och problem för de övriga familjemedlemmarna, Moki, Neneh och hennes yngre bror Eagle-Eye Cherry.
Familjen befinner sig också ständigt på resande fot när Don Cherry åker ut på turnéer och ofta tar fru och barn med sig. Däremellan bor man i New York, Stockholm, London eller Tågarp i Skåne, för att i följande stund resa till Nigeria och Sierra Leone för att träffa släktingar.
I synnerhet för Neneh verkar det ständiga kringflackandet vara påfrestande när hon gör sitt bästa för att smälta intryck och smälta in i de olika miljöerna. Livet i lilla Tågarp i Skåne kantas av trygghet men också av misstro och rasism, medan New York och London kan erbjuda en anonym storstadstillvaro som verkar passa Neneh Cherry mycket bättre.
Musiken i mitt liv
Det är också i London och New York som Neneh Cherrys intresse för musik och artisteri väcks. Den brittiska punkens enkla ”gör det själv-estetik” och New Yorks begynnande rap-kultur fångar Neneh Cherry, samtidigt som det naturligtvis underlättar att hon är dotter till en berömd jazzmusiker och att två av grannarna i hennes hus i New York spelar i gruppen Talking Heads.
Visst skriver Neneh Cherry ingående om sin musikkarriär: om genombrottet med låten Buffalo Stance och om det framgångsrika samarbetet med Youssou N'dour eller Massive Attack, men ändå kan jag tycka att just de här partierna är de svagaste i boken.
Som läsare snubblar man på en massa namn och enahanda uppräkningar och det förefaller nästan som om Neneh Cherry lite pliktskyldigt återger vändningarna i karriären, samtidigt som fokus finns på ett helt annat håll: på familjelivet och de mörka skuggorna som ständigt lurpassar på henne.
Don Cherrys heroinmissbruk leder så småningom till att familjen splittras, men i det skede har Neneh själv blivit mamma och brottas med egna demoner. Depressioner, slitningar i äktenskapet och ett eskalerande alkoholmissbruk tynger Neneh Cherrys liv och tvingar henne att rannsaka sig själv och sina livsval.
I den bemärkelsen är Tusen trådar ingen bok om artisten Neneh Cherry, utan en bok om privatpersonen Neneh Marianne Karlsson vars liv kantas av osäkerhet, sorger och en ständig rastlöshet.
Hopp och försoning
Ändå är det ingen nattsvart skildring man får ta del av trots att Neneh Cherry skriver om missbruk, om hur hon som 16-åring blev våldtagen av en okänd man i London eller hur depressionerna och alkoholen varit hennes följeslagare i vuxenåldern.
Tvärtom är det här en bok som andas tillförsikt och tro på framtiden, så att det ibland nästan blir lite kletigt när allting är överväldigande, förbluffande och exalterande.
För en inbiten musikälskare som undrar hur låtarna blev till och vilka personer som bidrog till framgångarna bjuder boken på en närmast katalogaktig uppräkning. För en läsare som vill veta hur en artist föds, skänker Neneh Cherrys bok däremot en unik inblick i ett liv kantat av sorger, motgångar men också glädje, systerskap och en uppbygglig andlighet.
Det förefaller nästan som om Neneh Cherry äntligen slagit sig till ro.