I matbutiken valde han alltid den kö som ledde till hennes kassa. Han köpte en ros till henne då hon jobbade bakom bardisken. Hon bjöd honom på ungstekt lax hemma hos sig. Sedan laxmiddagen har det sovit tillsammans så gott som alla nätter. Det är nu drygt 20 år sedan.
Så började Anneli Heikkilä-Nordmyrs och Mikael Nordmyrs kärlekshistoria, så där i stora drag.
– Vi kände från första början att vi ville leva tillsammans, säger Anneli.
Bara några månader hann de sällskapa innan de förlovade sig på långfredagen den 13 april – lite som kärringen mot strömmen ville de utmana ödet. Året var 2001.
De berättar om egenskaperna de fastnade för hos varandra: samma humor, de var pratglada båda två och delade i hög grad samma livsvärderingar.
I dag, 23 år senare, älskar de fortfarande just dessa egenskaper hos varandra.
– Men vi har ju hittat många nya egenskaper hos varandra under åren, sådana man inte visste fanns då vi träffades, konstaterar de båda.
Snabbt började de prata om att de ville bli föräldrar. De flesta i vänskapskretsen fick barn, men för Anneli och Mikael blev det många besvikelser varje månad då mensen kom.
– Men man lever ju sin vardag och sitt liv, och måste orka vidare trots att man inte får det efterlängtade barnet, säger Mikael.
Anneli konstaterar att trots att besvikelsen och sorgen var gemensam, drabbades hon mest.
– Det är ju kvinnan som är ägghönan och hon som går igenom de värsta ”ups and downs”.
Via djup sorg till adoptionsglädje
Anneli Heikkilä-Nordmyr och Mikael Nordmyr gick in för provrörsbefruktning (IVF) och Anneli blev gravid och väntade tvillingar. Men tvillingarnas hjärtan slutade växa, och de föddes döda år 2010.
De pratade mycket och kramades mycket och var fast beslutna att kämpa vidare tillsammans. De konstaterade att deras kroppar inte funkade så att de kunde bli mamma och pappa biologiskt.
Efter tvillingarnas död var Anneli deprimerad och såg allting i svartvitt. Men hon började tänka på alla härliga människor de hade omkring sig. Och de funderade tillsammans på att antingen gräver man ner sig eller så stiger man upp och borstar av sig och går vidare. De beslöt sig för det senare.
Tanken på att adoptera kom snabbt efter den sorgliga händelsen, men först ett år senare bestämde de sig för adoption. Det som de inte visste då var att en liten flicka föddes ungefär i samma dagar i Filippinerna. En flicka som de skulle få i sin famn drygt sex år senare.
Den 18.3.2012 föddes den lilla flickan, och den 3.12.2018 flyttade hon hem till Anneli och Mikael.
– Det är samma siffror fastän i omkastad ordning, så vi har en karma, säger Anneli.
Anneli har datumen som en tatuering på sin arm, tillsammans med dotterns namn och symbolen för adopterad flicka – en triangel sammanflätad med ett hjärta.
Småbarnsår som lite äldre var bra
I 17 långa år väntade de på att få bli föräldrar. Under den tiden räddade deras gemensamma galghumor många situationer.
Den första tiden med flickan var ibland utmanande då hon hade trauman och rädslor. Varje gång en bil svängde in på deras gård trodde hon att hon skulle bli hämtad. Hon hade också skräck för att sova.
– Då var vi glada över att vara lite äldre och att vi hade lite mer livserfarenhet och kunde stå med båda fötterna på jorden, säger Anneli.
Dottern är nu tonåring och mer självgående och Anneli och Mikael kan åter mera fokusera på parrelationen. De funderar nu och då på den romantiska tiden då de var nyförälskade, och längtar efter att gå ut på dejt tillsammans igen.
”Små grejer i vardagen håller ihop”
I dag, i oktober 2024, känner de att de är mer sammansvetsade tack vare – eller på grund av – alla motgångar de gått igenom tillsammans.
Under småbarnsåren fokuserar man på barnet och glömmer lätt bort varandra, då händer det lätt att man glider isär. De säger båda att det i vardagen behövs små grejer som gör att man ser varandra och uppskattar varandra.
– Mikael har en gullig vana att alltid stryka mig över ryggen på morgonen i köket då han kommer med kaffe till mig. Det betyder väldigt mycket för mig, säger Anneli.
Hon framhåller att alla människor har goda egenskaper, men i en parrelation måste man lära sig att acceptera också de dåliga. Man kan inte forma om en en annan människa.
Då de funderar på framtiden har de en rätt så klar strategi: När Anneli lätt ”flyger i väg och drömmer” är Mikael siffernissen som räknar ut, läser allt finstilt och bromsar.
– Vi kompletterar varandra väl och Mikael är min trygghet, säger Anneli Heikkilä-Nordmyr.
– Det bästa för mig är att hon finns här då jag kommer hem, säger Mikael Nordmyr.
Då de gifte sig fick de ett gott råd av vigselprästen: ni ska aldrig lägga er osams på kvällen. Det rådet har de följt, och har alltid varit måna om att kommunicera med varandra.
