– Min egen energi sjunker och jag mår dåligt av deras illamående. Borde jag helt enkelt ta en timeout? Är väldigt tacksam för allt de gett mig och jag älskar dem, men nu börjar jag verkligen få nog, skrev signaturen Positiv 59 år.
Det var väldigt många som kände igen sig i dilemmat
Det är tungt att försöka uppmuntra och stötta en person som fastnat i en negativ spiral och bara vänder allt till det negativa.
Alla måste få gnälla av sig ibland, men när gnället blir den ständiga jargongen blir det jobbigt för alla inblandade.
Men vad göra?
Ni kom med många förslag, allt från att lägga på luren, ryta ifrån eller köpa B-vitamin till att tvinga föräldern till en läkare eller terapeut.
Det populäraste tipset var ändå att bara säga som det är, dvs. förklara för föräldern hur dränerande det är att ta emot all negativitet.
– Som barn lärde mina föräldrar mig att de inte tolererade att jag betedde mig illa. Nu gäller samma regler, fast rollerna är ombytta, skriver en 78-årig lyssnare.
I veckans podd vikarieras Hannah Norrena av medieprofilen Thomas Lundin, som reflekterat mycket över sin relation till äldre generationer, bland annat i sina färska bok Tjo, hopp och kärlek – Om maten, mammorna och mig.
Några av breven kan du läsa här.
”Gör inget du kommer att ångra när de är borta”
Precis som man inte kan förändra sin partner tror jag inte att man kan ändra på sina föräldrar. Du kan bara styra vad du väljer att göra av situationen.
Men gör inget som du ångrar sen. Det som känns som ett stort problem nu kanske inte är så farligt sen när föräldrarna är borta och du ångrar att du valde bort dem under deras sista tid i livet.
Jag valde att finnas där för mina föräldrar fast det var jobbigt för mig. Det hjälpte mig i sorgen när de var borta. Jag visste att jag gjort vad jag kunnat.
Du kommer inte att vara i den här situationen för alltid!
föräldralös 40åring
”Förälder och barn-rollerna finns kvar även i ålderdomen”
Jag är av åsikten att föräldrar inte får använda eget barn som psykolog. Rollen som barn och förälder måste få ta plats även i vuxen ålder.
När föräldrars problem blir så pass stora att man tar psykologrollen är det dags att stå på sig och be dem söka samtalsstöd.
Jag stör mig ofta på att jag ses som den vuxna i vår familj som får höra om allas problem, medan de sällan frågar hur jag mår.
Vuxet barn
”Alla måste ta ansvar för sitt eget mående”
Det är tungt att umgås med människor som bara ser det negativa, som är avundsjuka på sina egna barn och som i praktiken sitter på gravkanten och väntar på att få dö fastän det inte är något egentligt fel på deras hälsa.
Jag har aktivt tagit avstånd och mår så mycket bättre, gäller även mina egna barn som bara får negativa kommentarer om att de borde komma och hjälpa mera.
Mimmi 59
”Gnäll tillbaka och låt dem trösta dig”
Jag skulle försöka spela ”trött efter jobbet-kortet” och genast jag kommer dit be om tröst och en kopp kaffe. Kanske kunde det ge föräldrarna en känsla av mening ifall de fick trösta sitt barn.
En annan idé är att berätta om små saker som känts bra under dagen till exempel att kassan i affären var vänlig, det fina vädret, en intressant artikel i tidningen och fråga om de upplevt något bra under dagen.
Ibland är det nödvändigt att säga ifrån. Då skulle jag fråga föräldrarna om de är medvetna om att de under den senaste timmen pratat om tio dåliga och svåra saker, vilket gör både dem och mig trötta.
Det här är några spontana tankar av en som själv varit barnet och nu tar över den gamla föräldern-rollen.
Själv 69
”Låt dem knarra medan du sköter ditt
Knäpp på telefonens högtalare. Låt dem pladdra på. Laga under tiden en god lunch eller middag till dig själv och dem du lever med just nu.
Har de äldre mat, tak över huvudet och klarar sig själva någorlunda är allt väl bra.
Dotter, 60-nånting...
