I ett framtida Helsingfors, inte särskilt långt från vår egen tid, har robotarna blivit en självklar del av hela samhället och en idealbild för vad människan borde vara.
Slagordet ”ren som en robot” har banat väg för ett totalförbud av alla rusmedel, inklusive alkohol, och inom robotforskningen utvecklar man ständigt robotarnas förmåga att efterlikna – rentav överträffa – mänskliga egenskaper, som att avläsa känslor och känna empati.
Robotarna är ofelbara och under människans absoluta kontroll. Eller?
En robot registrerar endast fakta, som ni vet. Den tar inga egna initiativ
Ur Infiltrerad, Yvonne Karsten
Yvonne Karstens debutroman Infiltrerad utspelar sig år 2087 i Helsingfors och Ekenäs. I centrum av berättelsen står sjuksköterskestuderande Lia Videgren och robotforskaren Martin Lund.
Under sin praktik på en geriatrisk avdelning vid ett sjukhus i Helsingfors börjar Lia stöta på märkligt beteende hos vårdroboten Geri-3, som bland annat resulterar i en patients död.
Hennes misstankar om att allt inte står rätt till med roboten avfärdas av hennes chefer, som uttrycker en orubblig tillit till sjukhusets datasäkerhet och robotarnas oförmåga till egna initiativ utan en människas godkännande.
I Ekenäs får Martin Lund samtidigt ett erbjudande om att medverka i ett forskningsprojekt som tänjer på gränserna för vad robotar kan och bör kunna – både tekniskt och etiskt.
Deras vägar ska så småningom korsas när en av Lias vänner försvinner spårlöst.
Deckare i science fiction-skrud
I Infiltrerad kombinerar Yvonne Karsten en deckarstruktur med teman som är typiska för dystopisk science fiction och spekulativ litteratur.
Strukturellt ter sig berättelsen som en klassisk pusseldeckare: det finns en gåta som nystas upp på ett sätt som ger läsaren möjlighet att tävla med protagonisten om att nå svaret först.
Karaktärerna har alla tydliga roller och funktioner: protagonist och protagonistens medhjälpare, antagonist och dess underhuggare, personer med avsikt att avleda läsaren från att upptäcka den verkliga skurken och, såklart, offer.
Det gör också karaktärerna något endimensionella, schabloner som saknar både djup och vidare personlighetsutveckling. Indelningen i protagonister och antagonister, gott och ont, förblir väldigt svartvit och karikerad.
Det är visserligen relativt typiskt genren, men gör det samtidigt svårt att som läsare engagera sig emotionellt i karaktärerna och det som drabbar dem.
Ingen är någonsin anonym
Desto intressantare är de frågor kring vår egen samtid som berättelsens tematik väcker.
Det huvudsakliga science fiction-elementet är lika klassiskt som det är brinnande dagsaktuellt: relationen mellan människa och maskin. Genom sin framtidsskildring lyfter Infiltrerad frågor kring såväl artificiell intelligens och dess gränser som utvecklingen av smart elektronik och sociala medier.
I Karstens framtid är den smarta tekniken monopoliserad och alla bär med sig samma apparat: UpTo. Den fungerar som telefon, den är uppkopplad till nätet och den är kopplad till smartglasögon som avläser allt och alla i omgivningen; ingen är någonsin anonym.
UpTon används också i yrkeslivet, till exempel som nyckel till olika utrymmen på sjukhuset där Lia jobbar.
Vad innebär det att vara människa?
Robotarna står i centrum för romanens intrig, och finns införlivade i samhällets alla hörn. De jobbar inom polisväsendet och på sjukhusen, och har tagit över så gott som alla kundtjänstjobb.
Vårdrobotarna hör till de mest avancerade, med förmåga att avläsa människors känsloläge och fysiska tillstånd, samtidigt som de fungerar som sällskap för de äldre patienterna på Lias arbetsplats.
Människans roll på arbetsplatsen är reducerad till övervakare av robotens uppgifter. Roboten föreslår och människan godkänner. Sjukhusets patienter förlorar namn och identitet och blir till en samling av data och en sifferkod; patient D4.
Frågan som Lia ställer sig – och som ekar genom hela handlingen – är vad en människa kan som en robot inte kan? När robotarna ges allt fler sådana egenskaper som i regel anses utmärkande för människan, vad innebär det då att vara människa?
Lias mamma har berättat att där fanns ett salutorg när hon var liten, fullt med stånd där man kunde köpa bär, grönsaker, fisk, blommor och souvenirer av riktiga försäljare
Ur Infiltrerad av Yvonne Karsten
Att skjuta handlingen in i en inte alltför avlägsen framtid är ett effektivt sätt att främmandegöra vår egen samtid.
Miljöerna som beskrivs är bekanta men skruvade. Det är som att betrakta gamla fotografier av Helsingfors från början av 1900-talet, fast tvärtom, med en spårvagnslinje ut till Sveaborg, ett Salutorget där torghandeln är ett forntida minne och ett Degerö som blivit tätbebyggt.
Karstens världsbygge övertygar. Med relativt små medel lyckas hon skriva fram en framtid som känns både dystopisk och sannolik: med det rasande tempo AI och smartteknologin idag utvecklas ter sig Karstens framtidsskildring som en projektion i en riktning det kan komma att ta om vi låter den tekniska utvecklingspotentialen trumfa de etiska gränserna.
Det är ett på ytan glansbildsartat samhälle där människor är sunda och fria från bördor som rusmedelsberoende, med robotar som med precision sköter arbeten bättre än den felbara människan – men där människor lever under konstant övervakning, med avsaknad av något som helst dataskydd och rätt till privatliv.
Sprickorna i den till synes perfekta ytan är uppenbara – och pekar rakt tillbaka till där vi står just nu.
Ljudboken trumfar den tryckta boken
Infiltrerad är Yvonne Karstens debutroman och den första delen i en planerad trilogi. Romanen är ett bidrag till och vinnare av Schildts & Söderströms ljudbokstävling Lyssnar du? och gavs ut som ljudbok före den utkom i tryckt format.
Det märks att romanen är skriven med ljudboksformatet i åtanke. Kapitlen är korta och språket okomplicerat på ett sätt som känns väl lämpat för både uppläsning och lyssning, i ett mediebrus där konsumenterna tycks föredra munsbitar istället för hela tårtan på en gång.
Berättelsen är lätt att ta till sig och man tappar inte heller bort sig i intrigen som lyssnande läsare.
Som lyssningsupplevelse är Infiltrerad behaglig, och ingenstans känns Karstens språk forcerat eller onaturligt.
Valet av Alma Pöysti som uppläsare är ett strålande exempel på att det lönar sig att anlita bra uppläsare istället för att låta författare själva läsa in sina böcker.
En ljudbok kan ha en hur bra text som helst, men om uppläsningen inte håller måttet är det bortkastat. Här är ljudboksformatet definitivt inte bortkastat – snarare tvärtom. Det är som ljudbok Infiltrerad gör sig allra bäst.
Sina skavanker till trots lämnar romanen en med ett sug efter mera. Mera Helsingfors 2087 och – framför allt – svar på de frågor som Lia lämnar läsaren med när det sista kapitlet klingat ut.