Annika Tudeer visar runt i den fria scenkonstföreningen Mad Houses nya utrymmen på sjätte våningen i Textens hus i Sörnäs i Helsingfors. Det är en rymlig sal med högt i tak och på båda sidor av salen löper stabila balkonger i flera våningar för strålkastare och annan scenteknik. Den har tidigare varit Teaterhögskolans övningsscen för ljus- och ljuddesign, berättar Tudeer.
– Den är väldigt välutrustad och väluttänkt och den funkar jättebra, säger hon.
Tudeer var en av de fria konstnärer som år 2014 gick samman och grundade Mad House som visar scenkonst av alla de slag och även fungerar som samproducent för olika projekt. Under årens lopp har verksamheten flyttat mellan olika mer eller mindre improviserade utrymmen. Det är en stor förbättring att ha en så välutrustad scen till sitt förfogande.
För Annika Tudeer, konstnärlig ledare för scenkonstkompaniet Oblivia, är det flera jubileer som kommer tätt på varandra. Mad House fyller tio, Oblivia fyller snart 25. Själv fyller hon 60 och hennes kommande soloföreställning Turn Turtle Turn – the lecture performance blir hennes jubileumsföreställning. Den ska spela på Mad House, mellan de höga balkongerna.
Det är betecknande för den starka profil som Tudeer och Oblivia har byggt upp under årens lopp. På 00-talet var Oblivia en egenartad frigrupp som gjorde verklighet av postmoderna idéer som platsspecifika verk och kollektivt skapande långt innan de blev vanliga inom finländsk scenkonst.
Numera är Oblivia ett kritikerrosat kompani som haft framgång särskilt i centrala Europa. Annika Tudeer är en konstnär som bygger strukturer omkring sin konst och förmedlar internationella intryck till Finland.
Turn Turtle Turn i två versioner
Länge sedan hade hon beslutat att göra en soloföreställning till sin 60-årsdag men hon var osäker på vad den skulle behandla för något. Men då hon såg Mad Houses nya utrymme föll allting på plats.
– Jag insåg att det här är ju en miniatyr av stadsbiblioteket i München, berättar hon.
Det var nämligen på Münchens stadsbibliotek HP8 som Oblivia satte upp sin senaste föreställning Turn Turtle Turn. Den beställdes av Tysklands största musikteaterfestival Münchenbiennalen och hade premiär i juni i somras.
Föreställningen har tolv musiker, tre sångare och sju personer på scenen och behandlar människans tidsålder och livet på jorden med ett tidsspann som går tillbaka till dinosaurierna och in i framtiden.
HP8 är en gammal industribyggnad som renoverats till bibliotek och konstcentrum med konsertsalar. Den har högt i tak och långa balkonger som löper längs salens långsidor och där valde Oblivia att sätta upp föreställningen mitt i salen bland vanliga biblioteksbesökare och bullrande espressomaskiner.
Eftersom föreställningen med sina 25 medverkande hade varit väldigt dyr att flytta till Finland beslöt hon sig för att göra ett solo istället.
– I Oblivia arbetar vi ändå alltid med att destillera saker. Nu destilleras vår största föreställning någonsin till ett soloverk, säger hon.
Hennes soloversion Turn Turtle Turn – the lecture performance blir ett slags föreläsning. Tudeer kommer att använda en del av ljudet och musiken och visa fragment ur föreställningen.
– Men framför allt kommer jag att fokusera på hur ett litet, litet sandkorn i det här tidsspannet på fyrahundra miljoner år, som är mitt lilla sextioåriga liv. Det blir också väldigt personligt på ett sådant där autofiktivt sätt, säger hon.
Att skapa kollektivt – skapade panik
Annika Tudeers väg in i scenkonsten var ingalunda rak. Redan från början visste hon att hon var intresserad av kollektivt skapande och fysiska uttryck men det fanns inga skolor som utforskade sådant.
Som många andra som var intresserade av modern dans satte hon själv ihop sin utbildning, Hon dansade i ett par år på en folkhögskola i Limingo nära Uleåborg och gick sommarkurser i Amsterdam.
I fem år jobbade hon som frilansdansare men upplevde mobbning och en känsla av tillkortakommande, så i ett par år lade hon av helt och hållet och började studera litteratur istället.
Oblivia blev till år 2000 då Tudeer under kulturhuvudstadsåret fick fria händer att göra en serie platsspecifika föreställningar runt om i Helsingfors. Hon var trött på hierarkiska arbetsgrupper med dåliga arbetsvillkor där en regissör eller koreograf skrek och bestämde och ville istället utforska om det var möjligt att skapa kollektivt och låta visionen ta form under arbetsprocessen.
Det var radikala och annorlunda idéer för sin tid som inte var så lätta att acceptera för alla. Ljus- och ljuddesigners hon jobbade med krävde att hon som konstnärlig ledare skulle ge dem en konstnärlig vision att förverkliga, medan Tudeer själv ville att alla skulle vara ganska autonoma.
– En del blev helt galna, de sa att de inte kunde arbeta om jag inte hade någon vision. Det gick bara inte att jobba så på den tiden, säger hon.
Viktigt att skynda långsamt
Det dröjde ännu innan Oblivia började uppträda utomlands. Ledordet var skynda långsamt. Tudeer hade sett hur det kunde gå för konstnärer som hade alltför bråttom i karriären.
Eftersom Tudeer hade jobbat som danskritiker bland annat för Hufvudstadsbladet i flera år hade hon byggt upp ett internationellt nätverk. Hon förmedlade kontakter till sina kollegor inom dansen, som sedan kunde turnera internationellt med sina verk. Men det slutade inte alltid bra.
– Jag såg hur kolleger med fina föreställningar reste iväg på turné men sedan gjorde magplask. Det är tyvärr ganska vanligt och sedan är det svårt att ta sig upp. Jag ville inte att det skulle hända oss, jag ville att vi skulle leva länge. Vi bestämde oss att skapa en stadig grund först.
2008–2010 började det gå riktigt bra för Oblivia. De skrev ett treårigt kontrakt med Kiasma-teatern om att göra en föreställningstrilogin Entertainment Island. De satte ihop föreställningarna till en nästan tre timmar lång uppsättning som de turnerade med i Europa ända till 2016.
– Det var vår hitshow. Vi reste överallt med den, berättar Tudeer.
Teorier och resonemang får en kroppslig form
De kom i kontakt med produktionshus och började bygga upp sina kontakter i Tyskland där konstfältets finansiering ser helt annorlunda ut än i Finland. Produktionshus betalar konstnärer för gästspel eller för att sätta upp föreställningar, ofta delar flera samproducenter på kostnaderna.
– Vi har medvetet byggt upp en gedigen organisation och en fungerande struktur under de senaste tjugo åren. Annars skulle det vara jättetungt att hålla igång, säger Tudeer.
Därför var det första treåriga kontraktet med Kiasma så avgörande, förklarar hon. Ett långsiktigt samarbete med ett ansett produktionshus öppnade många dörrar. Sådana samarbeten är vanliga i centrala Europa men i Finland idag är det tyvärr allt mer sällsynt, förklarar Tudeer.
Under sina 24 år har Oblivia utvecklat en egen stil med utmanande verk som på ett märkligt vis lyckas sväva mellan flera överlappande konstarter. Det är inte riktigt dans, performans eller teater. Det händer mycket, men är ibland ganska repetitivt och humor är alltid närvarande, beskriver Tudeer.
– Det vi främst gör är att vi sätter teorier och resonemang i någon slags kroppslig form. Man blir en stark uppträdare när man jobbar på i många år. Vi är jättebra att stå stilla och ha en stark närvaro. Jag tror att blandningen av konstformer i våra kroppar och föreställningar är något som gör det ganska speciellt.
– Musikteater är rolig titel för mycket av det vi gör nu, för inom den ryms vad som helst. Vi har hittat nya vänner inom den experimentella musikteatern i Tyskland, det finns ett helt fält att utforska där, säger Annika Tudeer.