Några träffar senare behöver inte fasaden vara lika intakt. Ifall det känns tryggt och bra kan man börja visa upp sitt ofiltrerade jag, på gott och ont.
Men när bubblan spricker kan det bli en otäck överraskning ifall en helt ny personlighet uppenbarar sig. Det här intygar poddlyssnaren Peter:
Alla kvinnor jag har dejtat har varit hur trevliga som helst i början, men sedan har den fula sanningen kommit fram. De är narcissister, kontrollfreaks och hemska människor i största allmänhet, men kallar själva det att ha ett häftigt temperament eller en stark personlighet. Det har gått så långt att jag inte vill dejta längre. Jag har försökt dejta kvinnor med olika personlighetstyper, men jag blir mer och mer övertygad om att det är något fundamentalt fel på mig. Att jag är i osynk med världen eftersom alla grodor jag kysser blir häxor snarare än prinsessor.
Peter 30
Det är lätt att tappa hoppet ifall man hamnat i ett dejtingmönster som innebär att man gång på gång tycker att allt verkar lovande och sedan blir gruvligt besviken.
Känner du igen dig i Peters beskrivning?
Känns det som att du drar till dig den ena knäppgöken efter den andra fast du försöker vara öppen för att dejta olika typer av människor?
Kan det vara så som Peter misstänker, att felet ligger hos en själv? Men hur ska man luska fram vad som felas, så att man kan åtgärda problemet?
Och hur ska man orka fortsätta hoppas, om man verkligen längtar efter kärlek men är trött på att bli besviken?
Norrena & Frantz ska fundera på dejting, falska fasader och besvikelser i nästa avsnitt, så nu behöver vi dina synpunkter och erfarenheter.