– Jag såg genast att han var död, säger Nina Arbelius.
Vi sitter vid bordet i hennes kök i lägenheten i den hundraåriga träradhuslängan i Åbo. Någonstans i huset borras det, det är rörrenovering på gång. Fåglar tjattrar utanför.
Livet pågår omkring oss medan Arbelius berättar om sorgen efter sin son Petja, som hon förlorade år 2016, strax innan jul.
– Den här tiden på året är värst. Hans födelsedag är i oktober och det var kring jul han dog. Det är många minnen som kommer upp.
Petja dog år 2016, när han var 29 år. Det var Nina Arbelius som hittade honom i hans lägenhet.
Hon hade kört för att plocka upp honom, för att sedan tillsammans fortsätta till yngsta sonen i Joensuu, där de skulle fira jul. Han öppnade inte dörren när hon ringde på, men genom fönstret kunde hon se att lampan där inne lyste.
Arbelius ringde till sin ex-man som bodde nära. Han kom med en extranyckel så att de kunde öppna. När hon kom in hittade hon sonen, död.
Vänner och grannar hämtade mat
Nina Arbelius kommer inte ihåg allt som hände sedan, hon vet att hon ringde nödnumret, och att en ambulans kom och förde bort sonen. Hon minns att ambulanspersonalen beklagade sorgen, och sa att hon gjort allt rätt.
Hon minns också känslan av hjälplöshet när ambulansen åkt i väg och hon blev kvar. Vad skulle hon göra nu?
Hon hade en svår kris färskt i minnet, då hennes långa äktenskap plötsligt tagit slut.
– Därför visste jag vart jag skulle söka mig. Jag tog mig till sjukhuset, och blev inlagd på avdelning. I en vecka var jag där.
Tiden efter att Petja dog var Nina Arbelius i ett tillstånd som hon beskriver som chock. Hennes vänner och grannar höll henne flytande den första tiden genom att hämta mat och hälsa på henne.
– Värst måste det vara för dem som inte har människor som bryr sig. De som blir ensamma med sin sorg, säger hon och skakar på huvudet.
”Som barn var han känslig, så känslig”
På byrån i köket står två fotografier. Det ena är gammalt och svartvitt. Det föreställer Arbelius mamma som ung. Det andra är nyare, och föreställer en ung man med skägg, som med ett öppet leende tittar in i kameran. Det är Petja.
Arbelius berättar att Petja varit ett försiktigt barn.
– På julaftnar kunde hans syster och bror sjunga julgubben i diket. Men inte Petja. Han hade många kompisar och var en varm och härlig person, men känslig var han, så känslig.
Nina Arbelius kommer ursprungligen från Grankulla. Efter att hon gifte sig bodde familjen först i Mattby, men flyttade snart till Sjundeå, och senare till Björneborg.
Jag pratade om Petja, och en väninna började berätta om hur det kändes när hennes hund dog.
Nina Arbelius
I tonåren började Petja använda droger. Arbelius berättar att det senare kom fram att han hade bipolär sjukdom.
Det var svåra år. Men han klarade av att ta sig ut ur missbruket, och fick behandling för sin bipolära sjukdom. Den hösten, år 2016, var allt bättre. Han jobbade, hade en flickvän. Planerade för framtiden.
Nina Arbelius berättar om ett fint minne.
– Vi vinterbadade tillsammans den hösten, han och jag, och badade bastu. Han var lugn och sansad. Det var så fint att göra något med honom, att ha den relationen med honom som vuxen.
Det minnet har varit viktigt nu i efterhand. Andra fina minnen är att tänka på hur lycklig han var, den sista tiden, med flickvännen.
– Det var så fint att se hur mycket de älskade varandra. Det var underbart. Vi håller fortfarande kontakt.
Orsaken till att Petja dog är enligt Nina Arbelius att han tog ett starkt smärtstillande medel. Eftersom han ännu nyligen varit drogmissbrukare ledde det här till en stark reaktion, med dödlig utgång.
”En stund i taget”
Hur klarar man av förlusten av ett barn?
– Livet blir aldrig det samma som förut. Det måste man acceptera. Men man kan hitta det fina i livet ändå. Jag lever i nuet, det måste jag. En stund i taget. Och jag har hittat ett lugn.
Hon ringde ibland en samtalslinje för att prata, när det blev för svårt. Så småningom fick hon också stöd i form av terapi. Den öppnade nya synvinklar.
– Terapeuten sa att det bästa jag kan göra för mina barn är att ta hand om mig själv. Den tanken har hjälpt mig.
Barnbarnen ger henne glädje. Och vännerna, som har funnits som stöd.
Just gemenskap betonar Nina Arbelius flera gånger, som något som har hjälpt henne genom den svåraste tiden, då hon enligt egna ord var alldeles sönder och trasig. Hon fick ett viktigt stöd i ett kollektiv, där hon tillbringade två somrar. Sakta byggde hon upp sig igen, lappade ihop sig.
– Människan är ett flockdjur. Vi mår inte bra av att vara ensamma, särskilt om vi bär på en sorg.
Hon har också en stark kristen ortodox tro, och ber ofta. Det har hjälpt mycket, och ger henne ett lugn. På väggen i vardagsrummet hänger vackra ikoner.
”Be inte den sörjande höra av sig”
Nina Arbelius är erfarenhetsexpert via organisationen Käpy rf. Det betyder att hon delar med sig av sin erfarenhet för att hjälpa andra.
Käpy rf är en organisation som ger stöd och hjälp åt föräldrar som har förlorat barn. Det kan gälla ett litet barn eller ett vuxet, och det kan också gälla ett barn som dör innan det blivit fött.
Det hon gör som erfarenhetsexpert är att berätta för personal från sjukhus och församlingar hur hon har upplevt sorgen. På det sättet hjälper hon dem att veta vad de ska göra när de möter människor i liknande situation.
Till exempel har hon gett dem rådet att inte be den sörjande personen höra av sig om hen behöver något, så där som man lätt gör. Det kan vara för svårt.
– Personalen ska själva göra det. De ska vara tydliga med hur fortsättningen blir, och till exempel säga att de ringer en viss tid varje vecka.
Hon betonar att alla är individer, och att varje sorg är olika. Det finns alltså inte en enkel formel för hur man ska bemöta en sörjande.
– Men det viktiga är att vara närvarande.
Via Käpy rf har hon också deltagit i samtalsgrupper med andra föräldrar som har mist barn. Det är sorgligt, men också skönt att träffa andra som har varit med om något liknande som man själv. De är de enda som kan förstå, utan att man behöver säga så mycket.
– Vi gråter mycket, men vi skrattar också. Samtidigt är det något i det som är konstigt. Vi har ju alla en sorg. Vi har ju alla förlorat ett barn.
Vad ska man säga?
När någon förlorar ett barn står omgivningen ofta handfallen. Det händer att folk låter bli att höra av sig för att de är oroliga för att de ska säga något fel, och göra det hela värre. Det tycker Nina Arbelius inte att man ska vara rädd för.
– Det värsta har ju redan hänt. Man ska aldrig lämna någon ensam med sin sorg.
Men i ärlighetens namn kan det nog också bli riktigt galet när vänner och bekanta försöker finna orden.
– Jag talade en gång i telefon med en väninna om Petja. Då började hon berätta om hur det kändes när hennes hund dog.
Nina Arbelius skakar på huvudet. Hon säger att hon förstår att man kan sörja ett djur, och att det säkert var personens sätt att försöka relatera. Men det kändes väldigt fel.
En annan gång var det någon som frågade henne om hon nu hade kommit över sorgen.
– Hur skulle jag komma över det? Att min pojke har dött?
Så visst kan man trampa i klaveret. Men lösningen är ändå inte att dra sig undan. Om det blir fel kan man be om ursäkt.
– Huvudsaken är att man bryr sig. Att man inte lämnar honom eller henne ensam med sina tankar, säger hon.
Man måste inte egentligen säga så mycket. Arbelius påpekar att man kan vara ett stort stöd genom att hjälpa med helt praktiska saker, som att hämta mat. En person som sörjer kan sluta tänka på sådant som att äta och dricka. Hen orkar kanske inte duscha eller ta en promenad, fast det åtminstone inte skulle få en att må sämre.
– Men kom inte med blommor och sätt dig och vänta på att den som har mist någon ska trösta dig. Det ska den inte behöva orka med, säger Arbelius.
Naturen hjälper
Efter att Nina Arbelius pratat om sin sorg, i grupper eller andra sammanhang, brukar hon bli utmattad. Hon berättar att hon efter den här intervjun kommer att ta en paus med att tala om det. Hon vill berätta, men det tär på henne.
– Det är inte tungt medan jag berättar. Det tunga kommer efteråt. Jag blir ledsen, och jag kan också bli arg och irriterad. På att han är borta.
Då är naturen en källa till kraft, och ett sätt att förankra sig i nuet.
– Jag går till skogen. Jag kan vara jättearg när jag kommer dit, men jag känner mig alltid bättre sedan.
Sorgen blir kvar, men livet kan ändå bli bra. Det blir inte det samma som förut, men med tiden kan man hitta glädje och frid.