Mellan åren 1961 och 2012 utkom tidningen Suosikki med idolbilder, kändisskvaller, listnoteringar och nyheter från popvärlden. Tidningen var en institution som både formade och fångade den finländska populärkulturen.
I boken Kultaturbo skriver journalisterna Laura Friman och Mikko Mattlar förtjänstfullt om framgångssagan som sammanfaller med populärkulturens intåg i världen och ett Finland som längtar efter att få ta del av allt det nya som försiggår på musikfronten i Storbritannien och i USA.
Suosikkis start i början av 60-talet är ändå ganska trevande, trots att den nya ungdomskulturen och popmusikens frammarsch skapar ypperliga förutsättningar för en tidning som vänder sig till en nyfiken och ung publik.
Dikter, reportage och ett stelt tilltal väcker inget gehör, men när Isto Lysmä övertar posten som chefredaktör år 1963 börjar det hända. Visserligen är Lysmäs metoder att skapa publicitet i många fall tvivelaktiga.
Fakehistorier om Elvis Presleys hemliga besök i Finland eller Beatles-trummisen Ringo Starrs påstådda giftermål med en finsk kvinna visar ändå med all tydlighet att den högkulturella stelbentheten ersatts av ungdomliga och fräna tag och ett tydligt målgruppstänkande.
Jyräys gör entré
En avgörande roll för Suosikkis uppsving spelar också den unga journalisten Jyrki ”Jyräys” Hämäläinen som i mitten av 60-talet börjar jobba på tidningen. Hämäläinen blir med sina idéer och uppslag fort en tongivande figur och redan år 1968 anställs han som tidningens nya chefredaktör.
Det är väldigt långt Jyrki Hämäläinens förtjänst att Suosikki i tiotals år blir den ledande musiktidningen i Finland. De grövsta journalistiska övertrampen från Lysmäs tid är borta, men fortfarande präglas tidningen av en glad anarkistisk och populistisk ton där säljande rubriker och färgglada postrar är viktigare än det att man följer upphovsrättsliga principer eller slavaktigt håller sig till sanningen.
På 60- och 70-talet är det inte alls ovanligt att man bygger artiklar på antaganden och påhitt. Lika vanligt verkar det ha varit att man stal artiklar och bilder ur utländska tidningar och publicerade dem i eget namn på Suosikkis sidor.
Jyrki Hämäläinen visste hur man skapade ett säljande paket och dit hörde superlativer och skandaler, antydningar och ibland rena lögner som före internet naturligtvis var svåra att uppdaga.
En journalistisk sillsallad
Suosikki var en tidning som på sina sidor var ohämmat populistisk och kommersiell, samtidigt som den på många sätt också var progressiv och före sin tid, skriver Friman och Mattlar.
För många som upplevde att Finland ännu på 80-talet var ett slutet och konservativt samhälle innebar Suosikkis reportage och frågespalter ett fönster ut mot den stora världen.
Sexualupplysning, nya musiktrender, interrail och andra nymodigheter var tidningen snabb att presentera på sina sidor. Otaliga vittnesmål finns om hur Suosikki var en tidning som skänkte tröst, information och naturligtvis också avkopplande underhållning.
En ständig kamp försiggår på tidningens sidor om underhållningens och det mer seriösa innehållets fördelning, men på något sätt verkar Jyrki Hämäläinen under sina 34 år som chefredaktör få ihop en helhet som tilltalar unga läsare, även om det på sina håll ständigt knorras om att den seriösa musikbevakningen får för lite spaltutrymme.
Början på slutet
Om 80-talet utgjorde Suosikkis glansperiod med stora finländska musikfenomen som Dingo och Bogart Co, så visar redan 90-talets allt mer splittrade musikfält att det inte längre är lika lätt att tilltala den breda läsekretsen.
Visst presenterar man på Suosikkis sidor technon och den nya rave-kulturen, men lika ofta publicerar man ännu en artikel eller ett idolporträtt på Bon Jovi, Madonna eller Elvis Presley.
Suosikki stagnerar helt enkelt i slutet av 90-talet och internets intåg gör att månadstidningen i mångas ögon dessutom känns hopplöst föråldrad. Varför prenumerera eller köpa lösnummer när samma information går att finna på internet i en hast?
När Jyrki Hämäläinen går i pension tillträder Katja Ståhl som ny chefredaktör år 2003 men inte heller under hennes femårsperiod lyckas man vända på den nedåtgående trenden. Felsatsningar och en reform som mer eller mindre utesluter de manliga läsarna bidrar ytterligare till att Suosikkis saga snart är all.
I december 2012 utkom det sista numret och många unga och tidigare läsare sörjde över att en institution var borta. De må ha varit genant att läsa Suosikki. Deras layout var ofta skrikig och smaklös. Och ogenerat idealiserade tidningen USA och den västerländska populärkulturen.
Samtidigt gav Suosikki en fläkt av en annan värld som var både större, grannare och mer tolerant. Den insatsen kan ingen ta ifrån Jyrki Hämäläinen och hans trogna medarbetare.
Läste du Suosikki? Vad betydde tidningen för dig?