Det börjar med närbilder på stringtrosor inklämda mellan välformade skinkor på en testosteronstinkande strippklubb.
Här slickar suktande blickar i sig vackra flickor medan tummade sedlar byter ägare.
Mellan borden rör sig en välsvarvad kvinna med långt mörkt hår och välsmort munläder. ”Vill du ha sällskap” undrar hon förföriskt varje gång hon ser ett potentiellt byte.
Anora (Mikey Madison) är rutinerad, kan spelets regler och vet vem det lönar sig att sikta in sig på. Ändå tackar hon inledningsvis nej till chefens erbjudande om att ägna sig åt en ryss som strör pengar omkring sig.
Vid sidan av att tala flytande kroppsspråk är hon nämligen också en hejare på ryska.
Men när Anora väl sagt ”da” måste hon också säga b – och snart snurrar hela hennes tillvaro runt unga Vanya (Mark Eydelshteyn). Frågan är om han är den prins hon väntat på?
Sean Bakers lätta grepp
Regissören Sean Baker har länge varit en bubblare i branschen – stor i indievärlden, men inte självklar på mainstreamscenen. Det var först i och med den Oscarnominerade The Florida Project (2017) som hans namn blev allmänt känt.
Och med Anora kommer han garanterat att vinna en helt ny publik – det här är en film som det är omöjligt att värja sig mot. Det svåra är att sätta fingret på vad det är som gör den så oemotståndlig trots att dramaturgin är ojämn och ingredienserna balanserar på gränsen till det problematiska.
Redan den inledande scenen får mig att undra om man inte alltför lättvindigt släppt in den manliga blick som de senaste åren varit förpassad till skamvrån.
Genomgående smeker kameran lättklädda kvinnokroppar som oblygt böjer sig i omöjliga vinklar.
Tidigt känner jag också en viss motvilja mot att de strippande eskorterna presenteras som tuffa tjejer i lyxförpackning. Som om aktiviteten i de privata showrummen doftade mera personligt karriärval än sunkig nödlösning.
Men det hjälps inte – Anora är en förförisk film. En film vars rytm äter sig in i betraktaren och vars huvudkaraktär driver helheten som en explosiv dynamo. Ljuvligt livsbejakande och vansinnigt irriterande på en och samma gång.
Charmigt spel
Av naturliga skäl är Anora huvudsakligen Mikey Madisons show, men det hindrar inte männen som flankerar henne från att göra intryck.
Mark Eydelshteyns Vanya är ett yrväder som verkar vara konstant hög på en blandning av sexlust, kokain och den typ av hybris som följer alltför stora rikedomar.
Han ordnar extrema fester, frossar i exklusivitet och lyckas trots ett enormt ego framstå som en ganska charmig typ. Levnadsglad, impulsiv och småromantisk.
Åtminstone till en början.
Och så har vi Yuriy Borisov i rollen som Igor – den tystlåtna maffiahantlangaren som verkar bestå av lika delar råbarkad styrka och härdad artighet.
Borisov som imponerade i Juho Kuosmanens Kupé nr 6 gör här en helt fenomenal insats, har en närmast magnetisk närvaro. Hans Igor talar sällan, men lyckas fylla varje replikskifte med mening.
Kasta därtill in ett gäng ilskna armenier med uppdrag att reda upp efter Vanyas galna upptåg och du har en färggrann mix av katastrofer på väg att explodera.
Less is more
Huvudpriset i Cannes, publikpriset i Toronto och en högljudd Oscarbuzz har gjort sitt för att trissa upp intresset för Anora.
Men när den första euforin lagt sig kan jag inte låta bli att fundera på vad den egentligen vill säga? Att även sexarbetare är flerdimensionella människor? Att lyx är sexigt? Att lika barn leka bäst?
Lika konfunderad är jag över det nästan förbehållslösa hyllandet. Underhållande? Javisst! Men är det Bakers streetcred och filmens indieprägel som gör att den uppfattas som djupare än Gary Marshalls 1990-talsklassiker Pretty Woman?
Baker själv understryker kopplingen genom att använda tydliga referenser till Marshalls film. I likhet med Richard Geres businessman köper Vanya kvinnans tjänster för en vecka – och i likhet med Julia Roberts sexarbetare använder kollegerna begreppet Askungen om Anora.
Det enda jag med säkerhet kan säga är att Mikey Madison och Yuriy Borisov är rena rama dynamiten – och att Sean Baker är en sanslöst bra personregissör.
Sedan är det en annan sak att han i mitt tycke borde ha satsat på stramare tidstyglar och kapat längden med åtminstone tjugo minuter. Less is – trots allt – more.