Alla som har stått högst uppe i ett hopptorn vet hur det suger till i magen då man står och tittar ner över kanten. Men för en som håller på med döds är ett tiometershopp ofta bara början.
Grenen döds, eller døds, kommer från Norge och går ut på att göra våghalsiga simhopp från hög höjd. Anni Widell från Esbo är en av de aktiva inom grenen.
Det finaste med grenen, enligt Widell, är att hon har hittat nya sidor i sig själv som hon inte visste fanns, och att hon har blivit modigare.
– Att utmana sig själv handlar mycket om att man vill växa som människa. Att sedan nå ett mål – det är den bästa känslan någonsin.
Anni Widell är en av de över 100 människor vi fått träffa, som visar upp den mångfald av människor och liv som finns i Svenskfinland.
Livet – berättelser från Svenskfinland lyfter fram personer som kommit till värdefulla insikter och som tagit tag i sina drömmar. Dessa människor har välkomnat oss till sina hem, öppnat upp sin vardag och delat med sig av sina erfarenheter och livsval.
Här har vi valt ut några avsnitt med inspirerande insikter bland de 100 avsnitten – sådana som visar att livet bär – och gör livet värt att leva.
”Jag är annorlunda, jag ser annorlunda ut, men jag är här och jag är finländsk”
Musikern Yannik Kiswamu föddes i Jakobstad till kongolesiska föräldrar och växte upp i Helsingfors och London. Han har kämpat hela livet med att passa in.
Under uppväxten hade han svårt att få skolkamrater och blev bland annat mobbad på grund av sin hudfärg.
– Som barn visste jag inte riktigt hur jag skulle bearbeta det och jag trodde att jag som vit bli mer accepterad.
Enligt Yannik Kiswamu pågår identitetskrisen fortfarande, men som artisten King Yanz, har han kunnat bearbeta sina upplevelser genom musiken. I dag är han ändå stolt över sina brokiga rötter och har insett att utanförskapet är hans styrka.
Hans Jeppisboy-projekt är en hyllning till Jakobstad, där allt fick sin början.
– Albumet har varit ett sätt gräva djupare i vem jag är och de utmaningar jag haft – oavsett om det handlar om mobbning eller att inte veta hur jag passar in.
Enligt Kiswamu har processen hjälpt honom att hitta trygghet och självförtroende i att vara en outsider.
– Jag är annorlunda, jag ser annorlunda ut, men jag är här och jag är finländsk. Det är allt jag vet.
”Har man inte höga målsättningar kan man lika bra stanna hemma”
Att åldern är bara en siffra och att löpning är en teknikgren, det är 81-åriga Socklotbon Sten Haglund övertygad om. Därför lägger han mycket tid och energi på att utveckla sitt steg, sin hållning och sin armföring.
– Jag brukar studera världselitens lopp i slow motion, för att försöka kopiera deras sätt att löpa, säger han.
Men det gäller också att upprätthålla formen. Enligt Haglund kan man inte hålla upp med träningen i hans ålder. Redan ett kortare avbrott ger kännbara bakslag i form av skador och sjukdom. Men just rätt form av mångsidig träning underlättar – och så motivation förstås.
– Man behöver en morot för träningen. Har man inte höga målsättningar kan man lika bra stanna hemma, säger Haglund.
”Om jag kan hjälpa ens en person att förbättra sin kroppssyn, så har jag lyckats”
Att passa in i de normer som målas upp i offentligheten är svårt. Det har också Borgåfotografen Anette Sundström fått erfara.
– Jag fotograferade en hel sommar och det var så många mammor som dissade sig själv. ”Kan du ta bort 20 kilo från bilderna” eller ”ta bara foton så att inte mitt gäddhäng syns”.
Men också Anette Sundström kände igen sig i det negativa tankemönstret. Inte ville hon heller se sig själv på bild. Men ska det vara så?
– Nu får det vara nog, tänkte jag. Jag ska sluta vara den där personen som dissar mig själv.
Därför vill hon också genom sitt fotograferande visa upp kvinnor i alla åldrar och olika former, med hopp om att det ska inspirera kvinnor att älska sin kropp oberoende hur den ser ut.
– Om jag kan hjälpa ens en person att förbättra sin kroppssyn, så har jag lyckats.
”Jag vill ju att samhället hellre ska se mig som man, eftersom det är så jag ser mig själv”
Theo Blomqvist kom ut första gången på 90-talet när han gick i gymnasiet i Ekenäs. Då var hans namn ännu Tina. Det hann gå trettio år, när Theo sedan i 46 års ålder äntligen kunde formulera för sig själv och för andra att han är en transman.
– Det var det en otrolig lättnad.
Med hjälp av sin dåvarande flickvän insåg Theo Blomqvist till slut att han var tvungen att se sig själv i spegeln och starta processen för att bli sig själv.
I dag kan Blomqvist äntligen känna igen sig i sin spegelbild. Samtidigt är det ett faktum att han nästan hela sitt liv har uppfattats som kvinna. Det är också något som har gjort honom den till den människa han är i dag.
– Jag kan ju aldrig bli en cis-man, eftersom jag har levt 46 år av mitt liv som kvinna. Men jag vill ju att samhället hellre ska se mig som man, eftersom det är så jag ser mig själv.
”Hur mycket folk än uppmuntrar dig, hjälper det inte om du inte själv tror på det”
Åbobon Efesia ”Effi” Bangura har alltid varit intresserad av mode. Men trots att hon jobbade som stylist i olika produktioner, så tog det flera år innan hon vågade tro på en egen karriär i modebranschen.
En viktig del i processen var att sluta tänka att alla drömmar förverkligas någon gång i framtiden.
– Vad händer om jag börjar säga att jag redan är stylist?
Funderingarna ledde till att hon vågade fatta beslutet att ta steget ut i det okända.
– Förändring kommer inifrån. Hur mycket folk än uppmuntrar dig, hjälper det inte om du inte själv tror på det.
”Det gäller att koncentrera sig mera på det man har och mindre på det man inte har”
Emma Rasela och Johan Sundholm i Helsingfors har varit synskadade sedan födseln. Men dagens teknik har förenklat livet för dem på många sätt. Till exempel för Emma, som älskar att uttrycka sin personlighet med färgglada kläder.
– Jag kan använda en apparat som analyserar färger. Men ofta tar jag till ”Be My Eyes” som är en telefonapp, säger hon.
Appen kontaktar frivilliga som med hjälp av telefonens kamera kan berätta för den blinda vad de ser. Samma applikation kan också användas till exempel för att få reda på bäst före datumet på livsmedel.
Johan Sundholm är samhällsintresserad och aktiv inom föreningslivet, medan Emma Rasela studerar musikterapi vid öppna universitetet. Bägge motionerar gärna.
– Varje morgon öppnar jag datorn och går igenom Svenska Yles webbplats. Ibland händer det att jag reser omkring i landet och föreläser, säger Johan Sundholm.
Men framför allt njuter de av en fungerande vardag.
– Det gäller att koncentrera sig mera på det man har och mindre på det man inte har, säger han.