Lejonlaget i 4 Nations är vad veckans avsnitt av Yle Sportens NHL-podd handlar om. Mattias och Anders tar ut var sitt NHL-landslag.
Sex spelare – tre forwardar, två backar och en målvakt – är redan uttagna till ”best on best”-turneringen som avgörs i Montreal och Boston 12 – 20 februari. Aleksander Barkov, Sebastian Aho, Mikko Rantanen, Miro Heiskanen, Juuse Saros och Esa Lindell var självklara val.
Resten av truppen avslöjas onsdagen den 4 december. Då ställer sig färska huvudtränaren Antti Pennanen och GM Jere Lehtinen framför medierna för att berätta namnen på de övriga tio forwardarna, fem backarna och två målvakterna. Alla måste vara NHL-spelare.
Överraskningarna kommer att vara få och de flesta valen är mer eller mindre självklara. Trots att 34 finländska utespelare och åtta målvakter tills vidare i höst har spelat minst en NHL-match, finns det inte många namn att tvista om. Finlands NHL-spets är smal.
Några positioner – marginalval – är ändå intressanta.
Verkligt högintressant är frågan om med vilket koncept Pennanen och hans stab, som inkluderar Florida Panthers assisterande coach Tuomo Ruutu, vill att Finlands bästa möjliga landslag ska ta sig an utmaningen.
På pappret är åtminstone Kanada och USA starkare än Finland – men finns det ändå en vägkarta som kan leda Lejonen till etta i turneringen? Eller åtminstone till final, som i World Cup 2004 och OS med NHL-spelare 2006.
Lejonens chans ligger i att fördela resurserna på optimalt sätt
Alla utom en gång då Finland placerat sig bland de tre bästa i en turnering där alla lag ställt upp med sina bästa möjliga landslag, har receptet varit det samma: Lejonen var bäst i turneringen på att spela som ett lag och identifiera truppens resurser.
Undantaget är OS-bronset i Vancouver 2010. Då hittade laget aldrig ett bra lagspel, men några individuella prestationer och ”stolpar in” tog Lejonen till medaljpallen.
De två bästa turneringsprestationerna på högsta nivå ett blåvitt herrlandslag hittills stått för var tidigare nämnda World Cup 2004 och OS 2006.
I dem lyckades Finland med ishockeyns svåraste uppgifter: få ut det absolut bästa av truppens skickligaste spelare, få varje kedja och backpar att bli mer än summan av sina delar och dessutom få varje femma att lyckas till fulländning i sin planerade roll.
Alla femmor hade sina specifika, realistiska, roller innanför ett spelsätt som gav både friheter och ett gemensamt ryggstöd. Friheterna gällde anfallsspelet, medan hela laget försvarade enligt en närmast automatiserad ”samarbetets modell”. Den blåvita hockeyns kärna.
Alla hade sina uppgifter och sättet som varje lagdel tog sitt ansvar var främsta orsaken till att Lejonen upprepade gånger slog lag med fler absoluta toppspelare.
Och trots att Finland i februari 2025 kan ställa upp med alla tiders mest talangstinna landslag, gäller samma utgångsläge än en gång: Lejonen möter lag med mer total individuell skicklighet.
”Rollspelet” måste stämma perfekt
För närvarande har tre av NHL:s bästa lag finländska förstacentrar. Det här öppnar i princip dörren för att göra som till exempel Kanada och USA kommer gå till väga – bygga tre offensiva turbokedjor. Tre linor med samma uppgift: producera möjligast många poäng.
Undertecknad har ändå sällan varit så övertygad om någonting gällande ishockey som att Lejonledningen går i en fälla om Barkov, Aho och Hintz alla ska leda en egen offensiv trio.
Finlands realistiska möjlighet till största möjliga framgång ligger i att dels placera ”guldäggen” i samma korgar och dels bygga uppställningar med förmågan att försvara på ett modernt sätt: framåt med grymt tempo.
Det vill säga: två starka offensiva kedjor som ingen motståndare klarar av att nolla, och två åk- och närkampsstarka linor med turneringens bästa arbetsmoral och samarbete.
Två kedjor som gör målen och två energikedjor som hugger på varje puck, äter tid och utrymme och driver skickliga stjärnor till frustration.
I bästa fall gör energikedjorna ett par mål i turneringen, men uppgiften är att spela 0–0 och få följande tekning till offensiv zon. Och vinna matchen i matchen gällande dragna och tagna utvisningar.
Tror alltså benhårt på det ”gamla goda” konceptet med en toppsexa som spelar sammanlagt cirka 40 minuter, en talangfull energikedja som surrar på i 12–13 minuter och en kampkedja som jobbar häcken av sig i mindre än 10 minuter. Powerplay och boxplay påverkar såklart.
Bakom kedjorna kommer Finland att ha turneringens mest begränsade backtrupp. Ändå är det fråga om idel NHL-backar. Dessutom Stanley Cup-mästare och -finalister, världsmästare och juniorvärldsmästare. Ingen av dem har svårt att prestera när trycket är som störst.
Faktum är att backtruppens stjärna Miro Heiskanen måste vara på isen för det mesta samtidigt med de bästa offensiva pjäserna. Annars får inte toppkedjorna det ytterst viktiga stödet en speldrivande toppback kan bidra med.
Det betyder säkert cirka 30 minuter per match – inget nytt för Heiskanen i playoffhockey.
I övrigt känns det som att möjligheten med en vänsterfattad och högerfattad back i varje par kan vara en bra idé i den smala NHL-rinken. Hur backtruppen leds under matcherna kan vara den största ödesfrågan för Lejonen. Noll utrymme för ”socialhockey”.
Dessutom säger det säger sig självt att Finlands spelande målvakt(-er) måste lyckas stort om det ska finnas någon realism i framgångsdrömmarna. Kanada är väl det enda laget som faktiskt kan vinna turneringen med mediokert målvaktsspel.
Marginalvalen är enormt viktiga
Frestelsen är såklart stor att – när det gäller forwardarna – helt enkelt ta ut de 13 offensivt skickligaste finländska NHL-forwardarna. Då är tanken att skickliga NHL-spelare kan axla den roll de får – och att talang alltid slår perspiration och vilja.
För att bygga ett lag som kan spela enligt konceptet som beskrivs ovan behövs det ändå mod att göra även överraskande val. Formen nu, rollen i det egna laget, och de specifika egenskaperna som behövs för att till exempel lyckas i en ”kardborrekedja” borde avgöra.
Så här ser mitt lag ut tre veckor innan deadline:
Artturi Lehkonen – Aleksander Barkov – Mikko Rantanen
Roope Hintz – Sebastian Aho – Mikael Granlund
Eetu Luostarinen – Anton Lundell – Kaapo Kakko
Joel Kiviranta – Erik Haula – Rasmus Kupari
Teuvo Teräväinen (Patrik Laine om han ger formbesked)
Miro Heiskanen – Henri Jokiharju
Esa Lindell – Jani Hakanpää
Niko Mikkola – Rasmus Ristolainen
Olli Määttä
Kevin Lankinen
Juuse Saros
Ukko-Pekka Luukkonen
Närmare motiveringar i senaste avsnittet av Yle Sportens NHL-podd.
Tack för att du läste!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.
Källor: NHL.com, quanthockey.com