Snöfall är det ställe där jultomten bor. Det där med att han skulle bo i Lappland är bara något folk fått för sig. Jultomten och småtomtarna är inte heller rödklädda, utan deras kläder påminner om norska folkdräkter, med mycket mönster mot en vit botten.
Ja, så ser jultomtens värld ut, i alla fall om man ska tro på vad som berättas i NRK:s julkalender Snöfall, som också visats på Yle Fem år 2018. Nu gör Wasa Teater, likt norska teatrar, sin version av julkalendern. Och det sparas inte på det visuella krutet i uppsättningen.
”Jag önskar mig en familj”
Selma är huvudpersonen i berättelsen. Hennes föräldrar är döda och hon bor tillfälligt – även om det gått sex år – hos Ruth, i väntan på en fosterfamilj. Julia Johansson, med bakgrund inom fysisk teater, är mycket trovärdig som 12-åriga Selma.
Redan i öppningsscenen märks det att Selma är annorlunda än de andra – som spelas av riktiga barn. Ingen förälder hämtar henne efter skolan.
Selma skriver till jultomten att hon önskar sig en riktig familj. Och med hjälp av rena Narniamagin – hon ramlar in i ett magiskt skåp – kommer hon till tomtelandet Snöfall. Och det visar sig att hon har ett speciellt band till jultomten.
Liv och bus i tomtebyn
Här är det fart och fläkt med de duktiga barnskådespelarna, som dansar, sjunger och agerar. Det är fint att så många barn som är intresserade av teater igen får komma med på en professionell teaterscen.
Under många år var det stadens finska teater, Vaasan Kaupunginteatteri, som erbjöd den möjligheten speciellt i samband med Jakob Höglunds regier.
I Snöfall medverkar Kalle Lorenz, tidigare en av Höglunds adepter.
I Snöfall träffar vi också bland andra Tuuli Heinonens bokmal, Carola Saréns uppfinnare IQ (tänk uppfinnaren Q i James Bond) och jultomten själv, en sorglös Thomas Lundin.
Tomtebyn består av små utvikbara byggnader där det endera serveras morgonbullar, fixas frisyrer – och ja, perukerna är något alldeles speciellt i den här uppsättningen – eller finns en hemlig gång från öppna spisen till skogen utanför byn.
Tomtefolket julbusar och har roligt och det här är en värld som är så olika Selmas och Ruths hem, där det är välstädat, opyntat och färgerna går i gråblått.
Vägen till människornas värld öppen en gång om året
I vanliga fall öppnas vägen mellan VU – världen utanför – och jultomtens värld endast en gång om året. Det är på julafton då norrskenet drar över himlen. Men det förutsätter att jultomten läst alla barns önskebrev och blåst in önskningarna i julkulor som börjar lysa.
Via julkulorna överförs önskningarna till föräldrarna. Och här blir det problem, som hotar att leda till att vägen till människornas värld inte öppnas på julaftonen. I så fall kan inte heller Selma återvända hem.
Lite borttappad röd tråd
Det är lite ostrukturerat och yrt i tomtens by och berättelsen snurrar lite runt sig själv en stund, innan den tar fart och hittar sin väg i andra akten.
En familjepjäs har ju ofta en mörkare sida och det är väl närmast obligatoriskt med en skrämmande scen med någon form av odjur. I Snöfall blir det en vandring genom mörkerskogen med farlig sovdimma och stora, långsvansade sumpråttor.
Mörkret rullar in och allt bus tar slut
Den som släpper in mörkret är jultomtens sekreterare Vinter. Vinter för tankarna till den vita häxan som gör att det alltid är vinter i Narnia. Tove Qvickström gör en trovärdig Vinter, som avskyr julbus, stoj och framför allt barn. Hans agerande hotar hela julens existens.
Här ser vi hur snabbt en diktator kan ta makten och göra världen tyst, mörk och ledsam. Det behövs bara några som backar upp och håller med, medan resten av folket tystnar.
Men vänskap hjälper när modiga barn ska utmana mörker och rädda julen.
Vilka val är de bästa?
På ett djupare plan handlar Snöfall om att vi har olika val. Var hör vi hemma? Vi får möjligen det vi önskar, men kanske hade vi redan från början det bästa.
Och ska vi låta mörkret ta makten eller ska vi kämpa emot? Kommer vi ihåg att visa uppskattning kan vi kanske underminera mörkret – och att kunna förlåta är den största gåvan.
Teaterns magi – men inte riktigt storslaget
Mycket arbete har satts på det visuella, peruker, dräkter, scenografi och scenbyten, på ljus, sång och dans. Här används all den magi som en familjepjäs så gärna får innehålla.
Snöfall känns ändå inte riktigt som den storslagna berättelse som man kunde vänta sig mot bakgrunden av en framgångsrik tv-julkalender. Men det är fräscht med en familjepjäs som lyser upp i adventstid. Liksom i de på senare år så populära adventsböckerna för barn finns här säkert diskussionsämnen ända fram till jul.
Artikeln uppdaterades 20.11.2024 klockan 16.32 med en rättelse: Kalle Lorenz efternamn stavades tidigare felaktigt ”Lorentz”.
LYSSNA PÅ KULTURPODDEN OM SNÖFALL OCH ANDRA JULKALENDRAR:
