Det formligen väller in finlandssvenska deckare under det här bokåret 2024. Somliga är gamla bekanta men ganska många är också nykomlingar. Till de senare kan vi också räkna Jakobstadsbördiga tvillingparet Janne och Johnny Ramstedt.
Eller nykomlingar på sätt och vis, eftersom de kom ut med en deckare redan 2016. Den hette Stendahls syndrom, utspelar sig i Jakobstad och prisbelönades med andra pris i en österbottnisk deckartävling.
Men nu, hela 8 år senare, utkommer deras andra deckare: Mannen som ropade varg. Bröderna Ramstedt bor numera i Åbo och har väl också därför lagt Jakobstad åt sidan. Nu är det Pargas som gäller. Plus lite Åbo och S:t Karins.
Stolpskottet
I Pargas hittas en död man som heter Sven-Olof Stolpe, smeknamnet ”Stolpskottet”. Han var en enstöring, bodde ensam på ett avlägset ställe och hade egentligen inga riktiga vänner.
Han var också en kverulant och flitig skribent av insändare till Åbo Underrättelser, som dock vägrade att publicera dem. Och det kan man gott förstå. Stolpe var nämligen en stor konsument av all världens konspirationsteorier, som han dessutom ville förmedla åt alla han mötte.
Men när deckaren börjar är han alltså redan död. Han hittades av en slump av Hanna Becker när hon slog upp ett läger i en skogsdunge i Pargas.
Hanna Becker är polis och var under en lång tid verksam i Sverige och på många andra ställen i världen, eftersom hon jobbade för den svenska polisens utlandsavdelning. Men numera är hon långtidssjukskriven på grund av Long Covid.
Medan hon är sjukskriven åker hon land och rike runt i Finland. Under sin rundresa bor hon mestadels i ett tält och utnyttjar allemansrätten till max. Därav hennes vistelse i Pargasskogen.
Man kan tycka att det är ett ytterst konstigt sammanträffande att det är just hon som hittade Stolpe, men där tar också konstigheterna slut. Mannen som ropade varg är nämligen en ytterst angenäm deckare, där konstig- och orimligheterna är få och fallet i sig varken märkvärdigt eller spekulativt.
Bara ett mord
Mordet (och det är bara ett mord!) är varken rått eller bestialiskt och gärningsmannen är inte heller en psykopat. Men det är just den här alldagligheten som är deckarens styrka. Om ett mord någonsin kan vara alldagligt, vill säga.
Det är en kommissarie från Åbo, Simon Holm, som får uppdraget som undersökningsledare och efter att han bekantat sig med Hanna Beckers CV ber han henne att delta i spaningsarbetet som en slags frilanspolis.
Bröderna Ramstedts lågmälda deckare är ingalunda tråkig. Polisarbetet som utförs är systematiskt och störs inte av polisernas privata trassel eller kuckeliku. Jag vet inte när jag senast har recenserat en deckare där jag inte får veta alltför mycket av polisernas privatliv och det tackar jag för.
Det är bara Hanna Becker som man får lära känna lite bättre och det är väl motiverat eftersom det är ”En Hanna Becker-deckare”, som det står på bokomslaget.
Och mycket riktigt är den andra boken i serien redan i görningen. Den har redan en titel, Det femte budordet, ett bokomslag och ett utgivningsdatum: april 2025.
Raskt marscherat av brödernas förlag Schildts & Söderströms men jag blir faktiskt lite glad när jag läste det. Det är nämligen så att jag ser fram emot den andra delen. Och det här kan jag verkligen inte säga efter alla deckardebutanters första bok i en utannonserad serie.
Veritaskonferensen
Men vad är det då som gör att jag gillar Mannen som ropade varg? Förutom det jag redan skrev ovan är det de fina och noggranna skildringarna av spelplatserna, de ytterst välskrivna och trovärdiga dialogerna och bröderna Ramstedts fina och angenämt okonstlade språk.
Och så hela den där konspirationsteorimiljön och alla de olika konspirationsteorierna och -teoretikerna som presenteras en efter en. Tack för den här genomgången.
Det hela kulminerar i ett festligt kapitel där Hanna och Simon gästar den sjätte Veritaskonferensen av föreningen Åbonejdens Sanningssökare som äger rum på Bar Tavast i Åbo.
Där kan man lyssna på föredrag om Mordet på prinsessan Diana, Arvet efter tempelriddarna och Visdom från Atlantis. Eller på paneldebatten Den nya världsordningen och du. Tyvärr känns det här varken som en satir eller överdrivet på något sätt.
Mannen som ropade varg är en ovanligt bra och välskriven finlandssvensk deckare. Nu gäller det bara för bröderna Ramstedt att jobba vidare med ett mera trovärdigt anslag och ge sig lite mera tid med upplösningen, som kommer på alltför snabbt och hastigt.
Allt annat är redan nu riktigt bra och det lovar ju gott inför fortsättningen.