Inledningen är vacker, precis så magisk som den måste vara när man på en teaterscen vill förflytta en storpublik till mäktiga isländska landskap.
Med ljus och projiceringar och rök förvandlas scenen till ett väldigt stormande hav där huvudpersonen Hildur ensam surfar i iskallt vatten. Snabbt förflyttas vi till en värld långt från urban hets, men också till Hildurs själslandskap; den ensamma vargen omgiven av kyla och traumatiska händelser som hon söker sätt att fly ifrån.
Hildúr Rúnarsdóttir är berättelsens motor och själ, polisen på den lilla orten Íslafjördur i nordvästra Island. Som så många moderna polishjältar bär hon på ett jättelikt trauma, att hon som barn såg sina två lillasystrar försvinna utan spår och att hennes föräldrar strax därpå dog i en bilolycka.
Då orten skakas av flera oförklarliga mord som kan kopplas till varandra bara via en isländsk julsaga om tretton onda julgubbar, väcks starka minnen av de 25 år gamla händelserna. Och parallellt med att Hildur kommer närmare en förklaring till vad som hände med hennes familj, kommer också varje nytt mord allt närmare henne själv.
Hjälp får hon framför allt av den finländske polisen Jakob, som kommit till Island för att försöka reda upp sin egen problematiska familjerelation till en ex-fru och dotter som rymt från honom till Island.
En berättelse om oskyldiga barn som far illa
Så får vi en historia om familjevåld och oskyldiga barn som far illa, en historia som Satu Rämö behövt tre romaner för att skildra men som här spelas upp under en enda kväll, på dryga två timmar.
Det är egentligen ett omöjligt uppdrag, men jag förstår att man i Åbo fattat det beslutet. Annars hade man aldrig fått med det som behövs för att Hildur ska få klarhet i barndomens fruktansvärda händelser.
Men är det slöseri med resurser? Eller är det en teatersucce?
Publiken har röstat med sina betalkort. Teaterns stora sal med närmare 700 platser är ständigt så gott som slutsåld, själv får jag ett par veckor efter premiären med nöd och näppe en plats på balkongens sista rad och måste scrolla långt ner bland spelårets föreställningar för att hitta lediga platser på parkett.
Slöseri kan man alltså inte kalla det. Men teatersuccé?
Berättelsen rusar framåt
Visuellt utnyttjar man effektivt den stora scenen.
Som enda större konstruktion har scenografen Milja Salovaara låtit bygga en tolv meter bred och flera meter hög konstruktion som liknar väldiga utsträckta svanvingar. Den utnyttjas som både bergiga landskap och havsvågor och klippavsatser och platsen där Hildur återupplever scener från sin barndom.
Runt svanvingarna skapas med små medel både polisstationen och flygfältet och joggingrundor och hemmakök och mordplatser.
Satu Rasilas dramatisering är lika effektiv, och Anne Rautiainens regi håller snyggt tag om alla berättelsens trådar och sidospår, även om jag inte läst en enda av romanerna tappar jag aldrig kontakten till berättelsen. Men föreställningens problem är det som mer eller mindre alla romandramatiseringar jag sett på otaliga teatrar aldrig lyckats lösa. Hur sammanfatta hundratals sidor romantext som inte skrivits för en scen, och förvandla det till något som lever på teaterns och inte romanens villkor?
Också här rusar handlingen framåt.
De flesta scenerna är korta. Vi serveras fakta som behövs för att föra berättelsen vidare, men hinner sällan stanna upp för att sjunka in i känslor och tankar. Ja, jag förstår Hildurs trauman, jag ser att någon blivit mördad, jag ser hur förälskelser uppstår och dör, jag ser att en våldsam svartsjuk far plågar sin familj, men jag hinner aldrig bli riktigt berörd av det jag ser.
Den viktiga småningom växande vänskapen mellan Hildur och Jakob är problemet i ett nötskal. Vi hinner förstå att den är viktig, men den hinner aldrig gestaltas med annat än korta blickar och kramar och snabba replikbyten. Det som en romantext, eller en tv-serie, kan fördjupa, hinner man aldrig med på scenen.
Asta Sveholm fyller en stor roll
Inget av föreställningens problem har egentligen att göra med skådespelarna, som i de flesta fallen gör det mesta av pjästexten.
Asta Sveholm som Hildur har mycket att bära. Det handlar inte bara om det jättelika traumat, hon ska också hinna bli förälskad och förlora sin kärlek, möta grymma mordfall och barndomens mysterier. Hon är fint närvarande i sin roll, men har ingen chans att verkligen fördjupa rollen eftersom hon ständigt måste vidare till nästa scen.
Detsamma gäller Sami Lalou som den finske polisen Jakob. Hans egna familjeproblem blir ett sidospår som teaterversionen bra hade klarat sig utan, eftersom de ändå aldrig hinner behandlas annat än ytligt och skissartat.
De andra sex skådespelarna gör otaliga roller som finns där mest för att stödja Hildurs och Jakobs handlingar. Fyra barnskådespelare medverkar i första hand i Hildurs tillbakablickar, och blir ett viktigt element i försöket att bygga upp ett helt samhälle på scenen.
Slöseri med resurser, eller teatersuccé?
Jag röstar på ingendera.
Men i dessa tider av romandramatiseringars överflöd är det väl mer väntat än uppseendeväckande att en stadsteater som den i Åbo velat satsa på Hildur-deckarna. Och att teatern lyckas fylla sin stora sal kväll efter kväll utan påkostade musikalspektakel, är en bedrift i sig.