Egentligen var det ett vansinnesprojekt.
Fyra dramatiker ombeds skriva var sin kortpjäs på en vecka, fyra regissörer ska tillsammans med skådespelare på likaså en vecka trolla fram var sin föreställning.
Då jag pratar med Premiär på fredag-konceptets konstnärliga ledare Oskar Pöysti låter han nästan oväntat tillfreds med resultatet. För varje vecka hittade allt fler åskådare till Viirus – fredagens avslutning var i praktiken slutsåld – och rädslan för att någon av de fyra premiärerna skulle bli en flopp visade sig obefogad. ”Jag är inte ens så farligt trött”, tillade han, trots att han i fyra veckors tid varje måndag fått en obekant text som ska repeteras in på fem dagar.
Viirusteaterns mål med de fyra kortpjäserna var aldrig att rädda den finlandssvenska dramatiken. Istället, berättar Pöysti, ”ville vi utmana våra egna rutiner och gå utanför våra bekvämlighetszoner. Och att kunna göra något som är riktigt här och nu, och inte baserat på något som sattes igång för över ett år sedan.”
Dessutom: kanske skapa några ringar på vattnet, kanske sätta igång något som kan följas upp. Om inte annat så av Viirus-teatern. Fredagspremiärerna lär nämligen ha gett mersmak.
45 minuter då vad som helst kan hända
Premiärserien avslutades med dramatikern Otto Sandqvists The Scent of Lars Andersson. Och liksom många andra charmades jag av vetskapen att det är nu och aldrig mer, att det bara är den här ena kvällen som den här ena kortpjäsen väcks till liv på Viirus.
Det finns något alldeles speciellt i upplevelsen av 45 minuter teater där vad som helst kan hända.
Att låta sig försvinna i Sandqvists universum kräver en del av sin publik (kodord: Släpp alla krav på att förstå vad som egentligen är på gång), men är väldigt belönande när hans universum hittar en regissör och en skådisensemble som vågar både lita på att texten någonstans ändå makes sense och vågar släppa loss, vågar leka kurragömma med texten.
The Scent of Lars Andersson är väldigt Sandqvistsk, lite som en uppföljning av vårens Cowboy försvunnen. Det är en tredjedel scenanvisningar som spelas fram som repliker, en tredjedel surrealistisk dialog mellan David Lynch-doftande karaktärer, och en tredjedel monolog på ett främmande språk (i detta fall engelska). Vi har en avlägsen filminspelning som spökar i bakgrunden, och pjäsfigurer som ingen riktigt vet vad de håller på med, och varför. Kanske vet de inte det själva.
Men när man får pusselbitar som verkar så svävande och ogripbara att passa ihop, en text som är exakt och vackert skriven, och kryddar med stora doser teatermagi. Då blir det just så charmigt som det var meningen att det skulle bli. Varken mer eller mindre.
Och visst var det också kul att regissören hette just Maarit Ruikka, den för-länge-sedan konstnärliga ledaren för Viirus som nu återvände efter mer än 20 år. Eller att se skådespelaren Ville Virtanen återvända till en finlandssvensk scen.
Året då allting förändrades?
Fyra nyskrivna finlandssvenska texter. Lägg till Klockriketeaterns Nobel-satsning och flera andra projekt som baserar sig på nyskrivna texter, och det låter som om hösten 2024 äntligen kunde bli något som går till historien som den finlandssvenska dramatikens år noll. Året då allting förändrades.
Så är det förstås inte. Det vi fått är kul grejer och experiment. Det vi inte fått är en rad nyskrivna helaftonspjäser skrivna av dramatiker, det som en levande pjästradition måste bygga på.
I Hufvudstadsbladet (21/11) var Isabella Rothberg inne på samma linje när hon frågade sig om ”pjäser med en kvälls livsspann stillar behovet av nyskriven finlandssvensk dramatik”, och svarade med att det inte är det här som kan vara de enda sätten att presentera nya texter. Det är ”särskilt de stora institutionerna som måste säkra tillväxten på svenskspråkiga dramatiker”.
Jag minns fortfarande hur man på den brittiska teatern Royal Court, som legat bakom mycket av den engelska nya dramatikens guldåldrar, konstaterade att det alltid är teatrarnas ansvar att skapa en jordmån där dramatiker vill och kan låta sina texter gro.
Oskar Pöysti hoppas att Viirusprojektet skulle leda till ringar på vattnet som får nya större saker att hända.
De ringarna vågar jag inte lita på.
Svenskfinland har varit med om liknande satsningar tidigare, allt från Hangö Teaterträffs kortpjässatsning Projekt 3 i början av millenniet, via Trailer-festivaler (2006 och 07) till Viirusteaterns jättelika Textfest (2015). Men ingen har velat eller haft resurser att följa upp de ringarna.
Det är nu 87 år sedan radiokolumnen där den finlandssvenska kulturjätten Hagar Olsson konstaterade att hon inte vet ”vilket som är mer beklämmande, själva det faktum att det konstnärliga finlandssvenska dramat lyser med sin frånvaro, eller den tystnad med vilken denna omständighet förbigås.”
På ett plan har vi kommit vidare. Idag är det inte längre tyst, och idag vet teatervärlden att det där ute finns en handfull dramatiker som har kapacitet att skriva pjäser som är värda en plats på våra teaterscener.
Vem vågar satsa på en husdramatiker?
Så vad kan vi hoppas av 2025? Kan det äntligen bli den finlandssvenska dramatikens år noll?
Det vi vet är att ovanligt mycket verkar vara på gång på de stora teatrarna, just vad gäller nyskrivet av dramatiker.
Förutom den bas av barn- och ungdomspjäser som länge funnits på repertoarerna, har Åbo Svenska Teater berättat att man sätter upp Per Ehrströms nya Det som blir kvar, och Svenska Teatern i Helsingfors gör förutom Gunilla Hemmings Amos A också en annan nyskriven finlandssvensk pjäs (offentliggörs i december).
Får vi också hoppas på att någon teater skulle våga satsa på husdramatiker? På strukturer som på riktigt skulle skapa den där jordmånen som Royal Court talade om?
I dagens läge är ju dramatikern teatervärldens enda pusselbit som inte ges någon som helst ekonomisk trygghet för sitt arbete. För att något på lång sikt verkligen ska förändras, är det teatrarnas ansvar att göra något åt den orättvisa strukturen.
Fast, när teatrars finanser stryps uppifrån, är det kanske ändå lättare att fortsätta lita på den där romanen som publiken redan känner till, och göra en dramatisering av den?
Då får vi lättare ett större antal biljetter sålda, men går med stor sannolikhet miste om det som The Scent of Lars Andersson kunde erbjuda: en stund av ljuvlig oförutsägbarhet, och en text som med en dramatikers känsla för språk och rytm är skriven uttryckligen för en teaterscen.
Tomas Jansson är kulturjournalist och scenkonstkritiker som bevakat både finlandssvensk och internationell teater i över 30 års tid.