Syster Paxton (Chloe East) och syster Barnes (Sophie Thatcher) är unga, vackra och ambitiösa. Tillsammans knackar de dörr för att sprida det glada budskapet så som det formuleras inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga – det vill säga mormonernas samfund.
Uppdraget tar de på fullt allvar, men det hindrar dem inte från att diskutera även världsliga frågor där de sitter i solskenet för att samla kraft inför dagens sista hembesök.
Vilostunden visar sig vara ett bra beslut eftersom det är tungt att cykla hem till herr Reed (Hugh Grant) som uppgett att han är öppen för samtal om livets stora frågor.
Vägen är kuperad, huset avlägset beläget och vädret ser dessutom ut att slå om.
När dörren äntligen öppnas är flickorna genomblöta, trötta och redo att tumma på regeln om att det måste finnas en kvinna närvarande i de hem de besöker.
Och herr Reed har ju trots allt lovat att hans hustru ska göra dem sällskap. Så småningom.
Med religionen som vapen
Innan flickorna hunnit börja ana oråd har åskådaren redan registrerat en mängd varningssignaler.
Vi har hört cykeldäcken gnissla som ett illavarslande tombolahjul när de når fram till den grind som skiljer vägen från Reeds vildvuxna trädgård.
Vi har insett att det murriga vardagsrummet ser arrangerat ut, som om interiören hämtats ur en film från 1940-talet.
Och vi har förstått att herr Reed har full koll på den religiösa retoriken – att han bara väntar på att få sätta igång sin privata lilla inkvisition.
Den som får regissörsduon Scott Beck och Bryan Woods att ivrigt skaka fram en mängd färgglada bitar ur den religiösa legolådan.
På ett yttre plan kryllar det av heliga föremål och motiv, på ett inre plan kretsar allt kring tro och tvivel. Reed verkar vara besatt av att hitta gemensamma drag inom olika religioner och vill att flickorna ska svara på hur man vet vilken som är ”den rätta”?
Och så vill han veta om de har några bevis på ett liv efter detta – har inte syster Barnes hört något av sin döde far?
Filmen nuddar vid många intressanta resonemang om trons innersta väsen, men vart den vill komma förblir oklart. Vad är det som driver herr Reed?
Och vems tro är det egentligen som ställs på prov?
I gråzonen med Grant
Det finns många namn att haka upp sitt intresse på när det gäller Heretic – både när det gäller talangerna framför och bakom kameran.
Först och främst har vi Hugh Grant som är påtagligt förtjust i att få ta ut de dramatiska svängarna som den knivskarpa Reed.
Bortom de filosofiska finterna och den diaboliska katt och råtta-leken anar man en väl avvägd fläkt av 1990-talets charmiga romcomhjälte.
Men det som en gång doftade blyg förvirring har nu övergått i de gråa tinningarnas trimmade självsäkerhet. Om Charles i Four Weddings and a Funeral (1994) var barnsligt charmig är Reeds charm livsfarlig. Bokstavligen.
Faktum är att Grant redan under flera års tid spelat olika varianter av mer eller mindre charmiga ”bad guys”.
Allt från odågan i Bridget Jones Diary (2001) och den komiska narcissisten i Paddington 2 (2017) till den slipade politikern i A Very English Scandal (2018).
I rollen som herr Reed tar han ut allt av glidningen mellan charm och vansinne – i en enda blick kan han slå över från det ena till det andra.
Här sparras han skickligt av Thatcher och East som intressant nog båda har en bakgrund inom mormonkyrkan.
A24 fortsätter att tälja guld
Bakom Heretic står det amerikanska produktionsbolaget A24 som just nu toppar alla trendlistor. I början förknippades företaget – som grundades 2012 – med smalare satsningar, men enbart i år har de stått bakom filmer som Civil War , MaXXXine och The Apprentice.
Med Heretic plockar de upp regissörsduon Scott Beck och Brian Woods som för några år sedan gjorde den geniala skräckfilmen A Quiet Place tillsammans med skådespelaren/manusförfattaren/regissören John Krasinski.
Precis som i den filmen lyckas Beck & Woods i Heretic använda sig av tystnad, slutna rum, talande detaljer och extrema närbilder på ett skickligt sätt.
Här sitter skräcken sällan i det som händer i vida bilder – nej, fasan kommer till uttryck i en blick, en gest, en viskning.
Problemet är som sagt bara att det förblir oklart vart de vill komma med berättelsen om Reeds lek med de unga missionärerna. Och vem syftar filmens titel Heretic – kättare - på?
Visst är det ett nöje i sig att försöka hänga med i de verbala svängarna, men våldet och den konkreta ondskan känns utan tvekan lite påklistrad.
Besvärligt är det också att filmen driver med tron på det oförklarliga samtidigt som den leker med effekter som bejakar densamma.
I takt med att min förvirring ökar mattas herr Reeds farliga karisma av. På gott och ont.
