Det går aldrig att veta vad som ska komma under en arbetsdag. Så sammanfattar Michela Söderström en vanlig dag på fältet i Helsingfors. Variationen är stor – uppdragen kommer från nödcentralen.
– Det brukar ingå egendomsbrott, våldsbrott och trafikbrott, säger Söderström.
Situationer där man i stunden får hjälpa en människa, eller där hon får se samhället ur en ny synvinkel är det som ger jobbet mening för Söderström.
De situationer där hon behöver vara den som berättar något livsomvälvande, till exempel framföra ett dödsbud, är krävande på ett annat sätt.
– Det är ett så annorlunda uppdrag jämfört med det dagliga jobbet. Man ändrar en annan människas liv ganska dramatiskt med det man berättar.
– Det gäller att komma ihåg att vara sig själv, vara mänsklig. Om man i den situationen försöker hålla en polisroll så fungerar det inte. Man måste vara äkta, vara närvarande och försöka vara till hjälp.
Polisens arbete innebär en inblick i samhällets mörkare sidor. Alla uppdrag är inte trevliga, och det är något man behöver vara ärlig med sig själv om, säger Söderström.
– Jag är själv lite rädd för att bli cynisk. Man måste vara medveten om det och jobba mot det. Det bästa är om man har någon att prata med, så att uppdrag som känns illa inte gör en cynisk.
Fem frågor
Michela Söderström jobbade tidigare förebyggande med unga, men sedan i våras arbetar hon på fältet. I bakgrunden ligger en organisationsförändring inom polisen, men Söderström intygar att det förebyggande arbetet inte lagts ner, det har omstrukturerats.
Vi ställde fem frågor till Michela Söderström om ungdomskriminalitet, gäng och narkotika som varit högt på agendan de senaste åren.
1. Ungdomars och ungas mående har försämrats sedan coronapandemin, vilket bland annat lett till ökad ungdomskriminalitet. Hur syns det i ditt arbete?
Jag märkte 2019 att ungdomar mera började se upp till en kriminell livsstil. Beteendet ändrades och man började se upp till att ha mycket pengar, märkeskläder och aktiviteten i sociala medier har fått mer och mer betydelse. Många unga är beredda att göra tvivelaktiga saker för att bygga upp status i sociala medier, och allt som görs fotas, filmas och sprids. Det gäller till exempel skolmobbning som inte längre tar slut när skoldagen är förbi, utan följer med hem genom sociala medier.
Ungdomar tillbringar tid tillsammans i köpcenter, på tågstationer och utomhus. Bland dem finns många olika typer av unga: en del är bara där för att hänga med varandra, och några begår kanske något enstaka brott, kanske för att man inte riktigt tänker efter av ung ålder eller på grund av grupptryck.
Sedan finns det också de som begår brott tillsammans, till exempel rån eller droghandel, vilket drar dem allt djupare in i kriminalitet. Vilket leder till att risken för att bli medlem i ett gatugäng senare blir större.
De som främst riskerar att dras in i kriminalitet är unga som saknar ett sammanhang. När de utför uppdrag för gängen känner de sig sedda och hörda - och belönas med, i ungdomarnas ögon, lätta pengar. Men fortsätter man på den stigen fortsätter man bara djupare och djupare in i komplicerade saker.
2. Hur fungerar kontakten mellan polisen och de unga?
Det fungerar bra då det inte är bråttom eller när det inte har hänt något illa. Men då det hänt något så märker man mera av en ”jag säger ingenting, jag är ingen snitch”-attityd.
Om man ger dem tid, så får man så småningom byggt ett förtroende. Som polis får man förstås höra ett och annat av ungdomarna, men oftast brukar vi ta med ett ”jaha, du vill ha uppmärksamhet”. Vi frågar hur de mår och hur det går. Bara genom att vara en vuxen, vara mänsklig och sig själv, bemöta dem och lyssna på vad de har att säga, så brukar det gå ganska bra.
3. I Helsingfors har användningen av kokain fördubblats på bara två år. Hur syns det i ditt arbete?
Ökningen märks och syns mest i samband med rattfylleri: det är inte bara alkohol utan mer och mer kokain.
Mycket av bruket kommer inte till polisens kännedom, så på det sättet kan vi inte veta vilka det är som använder kokain. De vi möter på gatan som missbrukar narkotika använder oftast annat än kokain.
4. Under hösten har det rapporterats att drogen alfa-PVP, i folkmun kallad ”peukku”, håller på att tränga undan amfetaminet i gatuhandeln i Helsingfors. Hur märker du av det?
Det syns mycket i vårt arbete, och när vi pratar med någon som missbrukar så säger de själva att det är en hård drog som ger helt annorlunda biverkningar än till exempel amfetamin. Med peukku är det oftast beteendet som gör att vi poliser blir intresserade, och i till exempel Sörnäs där jag bland annat jobbar så patrullerar vi ofta, eftersom det kommer mycket tips från allmänheten om att det är oroligt och mycket missbruk.
Det är både priset och tillgängligheten som gör att den tränger undan amfetamin.
5. Helsingfors stad satsar på att rusta upp områden i staden för att få bukt med oroligheter som bland annat beror på droghandel och missbruk. Hjälper det att öka trivsamheten?
Jo, det är värt att uppmärksamma sådant som till exempel belysning på mörka platser för att göra dem tryggare, och när trivsamheten ökar så lockar det också människor till platsen. Vasaskvären är en plats där polisen rätt så ofta övervakar, och det behövs.
Å andra sidan, när polisen är på platsen så händer det inget, eftersom de som gör saker har flyttat sig till nästa park. Sedan åker vi efter, och på det sättet uppstår lite av ett spel mellan oss.
Genom att få fast sådana som bedriver narkotikahandel kan vi få till en faktisk inverkan.