Boken Grunge, growl och gitarrpop är en direkt fortsättning på Fredrik Rosenqvists bok Pyro, party och pudelrock som kom ut 2023. Den boken handlade om åttiotalets musikliv på Åland.
Redan då jag recenserade den boken visste jag att det kommer en uppföljare. Upplägget är det samma, men nu är det fokus på nittiotalets bandkultur på Åland. Då det lär ha varit som allra bäst.
Det mesta är redan sagt i recensionen av åttiotalsboken: det är naturligtvis lokalt och ofta nästan skrattretande smått. Och där ligger just charmen med böckerna.
Det är svårt att låta bli att dra på munnen då man talar om något bands ”tidiga period” och det kommer fram att vi de facto talar om barn i lågstadieåldern och gig i skolans gymnastiksal.
I boken finns till och med ett foto på medlemmarna i Mortuary, taget på daghemmet Blåkulla!
Passande namn förresten.
Jag hoppas att det finns ett exemplar av båda böckerna i varje inspelningsstudio, replokal och på pingisbordet på varje ungdomsgård
Lasse Grönroos
Men några nya insikter får jag ändå av nittiotalsboken. Allra först kan jag påpeka att den här bokens format är mer användarvänligt än den första som var litet fyrkantig och otymplig.
Å andra sidan är de här böckerna litet så kallade ”coffee table books” som man kan ha liggande framme för gästerna bredvid chipsskålen.
Jag hoppas att det finns ett exemplar av båda böckerna i varje inspelningsstudio, replokal och på pingisbordet på varje ungdomsgård.
Som inspiration för DIY-känsla och en inblick i en kanske svunnen tid.
Nittiotalets band speglade stora världens trender, med åländsk twist
Största delen av banden i boken är helt obekanta om du inte är uppvuxen på Åland under 90-talet. De flesta får jag bara gissa hur de låter, för bara de största namnen kan man hitta på nätet. Det här sänker en aning på glädjen för mig som tycker om att läsa och lyssna samtidigt.
För en icke-ålänning ter sig boken som en oändlig rad av namedropping. Spelställen som MUG, Uncan, Alvas bar eller Pub Bastun säger dig ingenting om du inte varit där. Själv har jag som tur är haft nöjet att besöka några av ställena och till och med uppträtt på Pub Bastun, vilket hjälper då jag läser boken.
Visst, boken riktar sig förstås till ålänningar i första hand. Men om du är musikdiggare eller intresserad av samtidshistoria så har boken ändå en del att ge.
Boken kunde ha vunnit på något mindre namedropping, men det är kanske roligt för dem som var där då det begav sig och för att påminnas om alla obskyra små orkestrar. Resten kan med fördel skumma igenom och välja de intressantaste kapitlen. Eller bara njuta av de fina arkivbilderna.
Nyligen återförenade och åter skivaktuella Gycklarnas Afton samt Good Evening Manchester hör till de kändare namnen. I Japan finns ett och annat fan av Lars Eric Mattsson.
Nittiotalet var indiepopens och den nya punkvågens tid. Jag inser att jag har bandet Herpes Simplex sällsynta sjutummare Pedofil/En affärsresa hemma i min skivback. Dags att damma av den i kväll tror jag.
Kampen om titeln ”Ålands sämsta band” gick mellan Sockerfri rävskit och Rolf Sandbergs orkester.
De var så dåliga att de inte kunde spela överhuvudtaget, men det var fullt hus hela tiden för det blev en ”grej” av att gå och se på Sockerfri rävskit. Att de öppnade med Whitney Houstons I will always love you som sen gick över i Anarchy in the UK av Sex Pistols säger väl allt.
Eller när en medlem mot slutet av giget föreslår att de ska dra en Hellacopters-låt som de redan har spelat tidigare under samma konsert, utan att ha insett det.
De skulle tolka Ebba Gröns Ung & kåt men konstaterade att de varken är unga eller kåta längre, de är bara ”&”
Ålands Nirvana och Ålands Green Day
Ålands inofficiella Nirvana hette Sludge och de spelade renlärig grunge. Indiesoundet frodades också och en och annan metallorkester öste också på, till exempel Facedrill och Bröilers öf Death. Croon i sin tur var starkt influerade av Green Day.
Till de största bedrifterna av banden mellan bokens hårda pärmar hörde kanske Good Evening Manchesters spelning på Ruisrock år 1992, på huvudscenen där Nirvana spelade senare på kvällen.
Ett band hette kort och gott symbolen & och de var Ålands hårdaste coverband. De skulle tolka Ebba Gröns Ung & kåt men konstaterade att de varken är unga eller kåta längre, de är bara ”&”.
Men varför tog det roliga slut?
Den stora konklusionen efter att ha läst boken är att det varit både en frälsning och en förbannelse att spela i ett band på Åland på 80- och 90-talet.
Det är helt otroligt att man på en så liten ort har kunnat ordna gig flera gånger i veckan, på flera olika ställen, och regelbundet dra fullt hus, år efter år under vissa perioder.
Om det beror på det isolerade läget eller någonting i dricksvattnet som gett ålänningarna deras kärlek för livemusik ska jag inte yttra mig om.
Men det är likväl häpnadsväckande.
Förbannelsen är också väldigt tydlig. Det var så gott som omöjligt för de åländska banden att bryta sig ut ur den åländska bubblan. Du kunde vara hur chef som helst på Pub Bastun och rida på publikens händer men i finska Finland och övriga världen var du sedan i rang någonstans mellan bingo och karaoke. Det här knäckte också ryggen på de flesta banden i boken.
Ett av få band som försökte bryta sig ut ur Åland var Saliv. Medlemmarna flyttade 1997 till Stockholm, men studier och andra intressen dränkte bandets ambitioner och allt rann ut i sanden.
Bokens få undantag med kvinnliga artister är bandet Midnight Fire, men det sprack när de senare ville ta in en kille i bandet men systrarna Ida och Rut Ericsons föräldrar sa nej.
Då jag smäller ihop boken blir jag kvar med en underlig känsla. En efter en lade banden av. Många fortsatte spela privat för nöjets skull. Barerna gick och går omkull och livemusiken drog allt mindre publik.
Vad hände? Ska man skylla på sociala medier, politikernas kulturfientlighet eller på det att folk inte förstår sig på att gå ut och supa längre?
Det skulle vara intressant att läsa en jämförande analys från olika städer i Finland om när musiklivet var som bäst och exakt vad som ledde till att det blivit så torftigt.
Så du som sitter där på läktaren och tittar ner på Kent eller Ultra Bra: skänk gärna en tanke och en slant åt alla småband som harvar på under veckosluten nere på din lokalkrog. För priset av en Oasis-biljett får du antagligen se femtio mer eller mindre lovande band som med god tur någon dag fyller en arena med sin egen comeback.
Man börjar ju sakna nittiotalet med mindre.