Att under andra världskriget sända finländska barn till Sverige var inget självklart val, men tryggheten och den näringsrika maten uppvägde eventuella nackdelar som separationen kunde medföra.
Många finländska barn fick en fin fosterfamilj i Sverige, men i boken Ett hav emellan (redaktör: Ingrid Sjökvist) påminns man om att varje öde var unikt och att många barn for illa.
I den här antologin berättar ett antal krigsbarn om den omvälvande flytten till Sverige och hur deras liv plötsligt tog en ny vändning när de tvingades anpassa sig till ett helt nytt språk, en ny miljö och helt främmande människor.
Det bittra avskedet
Boken bygger på en idé av författaren Susanna Alakoski, men det är de forna krigsbarnen och deras anhöriga som fyller bokens sidor med personliga minnen. En del bidrag består av endast några rader, medan andras hågkomster är betydligt längre och ofta kryddade med både bitterhet och saknad.
Hur kunde min mamma skicka iväg mig? Varför var mina fosterföräldrar inte snälla? Varför blev jag retad i skolan och kallad finnjävel?
De olika berättelserna är unika, men förväntningarna och erfarenheterna att som ett litet barn komma till en främmande miljö återkommer i många hågkomster. De finländska barnen förväntas vara hjälpsamma, tacksamma och göra rätt för sig.
Stökiga barn bestraffas och utnyttjas som arbetskraft och många vittnar också om hur de förbjöds att tala finska och hur de kände skam över sina svåruttalade finska namn.
Andra i boken skriver om hur utanförskapet gjorde dem starka och tåliga och hur finskheten aldrig gick ur kroppen, utan stannade kvar som en oförklarlig längtan trots att det egna modersmålet gått förlorat och utsikterna att någonsin åka tillbaka till Finland grusats.
Ett viktigt vittnesmål
Antologin Ett hav emellan rymmer både solskenshistorier och gripande berättelser om hur de biologiska föräldrarna i Finland avstod från sitt barn för att ge det en bättre framtid i Sverige. Andra berättelser är mörkare till tonen och handlar om övergrepp och våld.
Oberoende av uppväxtmiljö och fosterfamiljens välvilja finns det minnen och insikter som återkommer i många enskilda berättelser. Den ofrivilliga flytten till Sverige har hos många skapat en livslång saknad och präglat deras vuxna liv i form av rastlöshet, skamkänslor och en oförmåga att lita på människor.
Många enskilda berättelser är valhänt skrivna och osammanhängande. Samtidigt finns det något rättframt och genuint över de här berättelserna som påminner oss om att krigsupplevelserna är ett trauma som går i arv och att separationen hos många gett upphov till en livslång saknad.
Bokens största förtjänst är ändå dess dokumentaristiska grepp och det faktum att den låter ett antal krigsbarn dela med sig av sina erfarenheter innan det är för sent.
Vi får nämligen aldrig glömma det som de finländska barnen varit med om.
