Det är mörkt både ute och inne i stallet en tidig morgon i november. Ute regnar det och inne doftar det av djur och hö.
Saparomäkis grundare Eveliina Lundqvist går omkring mellan djurboxarna och städar och fixar.
Hönsen och fåren kan man fritt gå in i hagen och hälsa på, men med grisarna ska man vara mera försiktig. De är snälla djur, men väger 350 kilogram, och om en gris blir ivrig och puffar till dig kan det lätt gå tokigt.
– När jag var 16 år skrev jag i min dagbok att jag ska ha ett skyddshem för djur när jag blir stor, och nu över 20 år senare har den drömmen gått i uppfyllelse, säger Lundqvist.
Saparomäki fick i lördags ett pris av Helsingfors djurskyddsförening, ett Topelius-pris för djurskyddsarbete. Priset har fått sitt namn efter föreningens grundare, författaren och djurvännen Zacharias Topelius.
Grisarna föll av flaket och fåret kunde ha blivit stek
Alla djur på djurskyddshemmet har sina egna berättelser.
I fårhagen finns Väinö med stora ögon och svart päls. Djurskötare Linda Malmborg berättar att Väinö vann en omröstning och slutade som skyddsfår istället för middagsmat.
– Studerande från Helsingfors universitet brukade ta får varje sommar. På hösten slaktades och åts fåren. En sommar hade de tre får och två rymde, men Väinö förstod inte att rymma. Studerandena röstade om han får leva eller dö och de röstade att han får leva och så kom han hit till oss!
Malmborg är anställd på Saparomäki och hon var också med och tog emot Topelius-priset.
– Det kändes förstås helt super. Det är en stor ära för oss. Och viktigt att Eveliina fick erkännande för att hon i många år jobbat för produktionsdjurens ställning i samhället.
Grisarna Lempi och Lyyti var två av åtta grisar som föll från en djurtransport. En gris dog, två togs om hand på ett annat ställe och två fick komma till Saparomäki. De resterande tre blev antagligen julskinka, gissar Lundqvist.
När de kom till gården för två år sedan vägde de 20 kilogram styck. Nu är damerna redan 350 kilogram tunga.
I en intervju för finska Yles morgon-TV berättar Eveliina Lundqvist att folk ofta tycker att de räddade grisarna är stora. Men det beror, enligt henne, på att man sällan har möjlighet att se en fullvuxen gris eftersom de flesta grisar slaktas vid ett halvt års ålder då de väger 100 kilogram.
Donationer och frivilliga får det att gå runt
Att driva ett djurskyddshem inbringar inte pengar. Eveliina Lundqvist jobbar deltid med annat för att få ekonomin att gå runt. Saparomäki lever långt på donationer och frivillig arbetskraft.
Djurskötare Linda Malmborg är anställd och får lön för sitt jobb. Men en minst lika viktig kraft är gruppen frivilliga som hjälper till på vecko- eller månadsbasis.
Den aktiva gruppen består av femtio stycken myndiga personer som hjälper till i lite olika grad. Ibland ordnar Saparomäki också talkon, till exempel då höet ska bärgas, och då får både barn och vuxna delta.
På djurskyddshemmet gör man sitt bästa för att upplysa människor om produktionsdjurens rättigheter. Ibland kan Saparomäki lägga ut ett foto på en bökande lycklig gris, men innehållet handlar också om att de flesta grisar aldrig någonsin får vara ute och gräva i leran.