Emma Kanckos, bosatt i Jakobstad, är en av bokårets finlandssvenska debutanter. Men till skillnad från de flesta andra utkommer hon inte på ett finlandssvenskt förlag, utan på det lilla rikssvenska Vendels förlag som ger ut böcker med fokus på dramatik, poesi och essäistik.
Fram till debuten hade hon en lång väg att gå: från det andra priset i Arvid Mörne-tävlingen 2018 och ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen 2020 till författarskolan med Monika Fagerholm och Mia Franck vid Västra Nylands Folkhögskola 2018–2019, plus en hel del olika stipendier av finlandssvenska fonder.
Efter det här kunde man tänka sig att det skulle ha varit dags för debuten på ett större eller mindre finlandssvenskt förlag men så blev det inte. Orsaken stavas refuseringar.
Det ena förlaget hade manusstopp, så det kunde jag inte mycket åt. Det andra förlaget ansåg att manuset var lovande, men att texten löpte risk att förkvävas på grund av dess mellanläge. Det tredje förlaget tyckte, i all välmening, att jag kanske skulle satsa på prosan i stället
Citat av Emma Kanckos från debutantbloggen.se
Allt det här vet jag eftersom Kanckos gillar att berätta vitt och brett om sin jobbiga väg till att bli författare. Du kan möta henne på sociala medier och på hennes blogg emmakanckos.com. Hon är också en av fem författare som fick skriva i årets debutantblogg i Sverige.
Jag slås av hennes osminkade ärlighet när hon delar med sig av sin krokiga väg till att (vilja) bli författare och utgivningen av hennes debutbok De jordbundna. Hon har verkligen jobbat hårt för att nå dit och försökt visa för sig och andra att vägen till ett författarskap är svår men möjlig, efter att man har bestämt sig.
Nu har alltså hennes första bok äntligen kommit ut och frågan som ställer sig är om det har varit värt besväret? Och ja, det är en bra fråga.
Under och över ytan
När jag läser hennes första utgivna bok förstår jag på sätt och vis alla refuseringsbrev hon fått. De jordbundna är nämligen en ganska så menlös diktsamling skriven på ett överraskande olyriskt språk.
De obundna handlar om ett eller egentligen två samhällen efter att jorden har blivit obeboeligt. Det första, ”akvariet”, finns under havsytan och det andra försöker man bygga någonstans i rymden. På jorden och på de två tillflyktsställena håller metallvännerna, dvs. robotarna, att få övertag över människorna.
Det är två klassamhällen. Pöbeln får infinna sig i det underjordiska (läs: undervattniga) och de som har det väl förspänt får köpa sig en biljett till det överjordiska. I biljettprisen ingår ett vagt löfte om ett möjligt evigt liv.
Jag sparar alla små inkomster / så att hon ska kunna / kila före i kön / till stjärnorna
ur Emma Kanckos De jordbundna
Det här för tankarna till Elon Musk och andra miljardärers våta drömmar om ett evigt liv i rymden för några få utvalda som har betalat för sig. Medan de jordbundna fjättras vid Tellus genom gravitationen.
Cli-fi
De här tankarna är ingalunda originella, inte ens inom den lilla finlandssvenska lyrikvärlden, där Erica Håkans för bara ett år sedan avhandlade samma idé i sin bok Biosfär.
Överhuvudtaget tycks science fiction och climate fiction just nu vara omtyckta genrer bland de finlandssvenska författarna. En annan bok som jag direkt tänkte på är Victor von Hellens andra diktsamling Onkalo som utkom för två år sedan och som ifjol renderade honom det anrika lyrikpriset Den dansande björnen.
En del andra recensenter jämför De jordbundna med Harry Martinsons fantastiska rymdepos Aniara, en jämförelse som känns orättvis mot både Martinson och Kanckos eftersom de litterära kvalitéerna ligger ljusår ifrån varandra.
De jordbundna består av nio avdelningar där olika ganska så anonyma antagonister (flyktingen, forskaren, arbetaren, astronauten, osv.) beskriver den samtida situationen de just nu befinner sig i.
Avdelningarna är ganska likadana i sin språkdräkt, men de senare avdelningarna är klart bättre än de som kommer först i boken. Beror det här på att boken har skrivits bakifrån fram?
Frågan infinner sig eftersom Kanckos skriver i ett efterord att en version av den sista avdelningen, Astronauten, erhöll hedersomnämnandet i den redan nämnda Solveig von Schoultz-tävlingen år 2020.
Opoetisk poesi
Jag skrev att Emma Kanckos diktspråk är ganska olyriskt, näst intill profant. Det kan ha varit ett medvetet val men då frågar man sig varför man vill skriva opoetisk poesi?
Kanckos ganska så banala (”Kroppen är ur led, liksom tiden”) och skeva (”Svetten lägger sig som en saltöken på min panna”) metaforik varvas med otroligt vardagliga iakttagelser som den här:
”Jag hänger jackan
på hängaren bredvid
mellanchefens.
Ingen vågar närma sig
en chefs saker
och jag vill inte få
jackan stulen.”
Kanckos kursiverar också onödigt mycket och man får en känsla att hon ville skriva en på näsan (”Och storheten jag tagit på mig är bedövande”). Det är dock så att sann poesi sällan behöver kursiveringar, att det är poesin i sig som står för den.
Bara ibland sprakar det till språkligt (”Livet simmar ryggsim” eller ”Svetten som en insjö i svanken”) och varje gång det händer känner man ett uns av tacksamhet.