David Westerlund som är översergeant på Österbottens regionalbyrå har läst historikerna som är skrivna om slaget och krigsdagböckerna från förbandet.
– Det var ytterst kaotiskt. Artilleriförbandet var lite längre bak från främsta linjen. När Lars Gustavsson stupade i den situationen hade Finlands infanterister kommit bort och förbi artilleriets ställningar. Ryska infanterister var redan i artilleriets ställningar när det här inträffade, säger Westerlund.
På självständighetsdagen begravdes kvarlevorna av Lars Gustavsson vid en ceremoni i Johanneskapellet i Jakobstad.
Mamman tvivlade hela tiden på hans död
Lars Gustavsson var farbror till Brita Rönning och Britas farmor var alltså Lars mamma. Lars dog tre år innan Brita föddes och när Brita började höra talas om honom hade det redan gått flera år sen han stupade.
– De gånger som jag och min familj, pappa och mamma, var hos farmor som var mamma till Lasse pratades det mycket lite om honom, säger Rönning.
Britas Rönnings pappa som hade sårats i kriget ville inte prata om kriget.
– Mina kusiner som hade sommarstuga på samma ställe som min farmor, deras mormor, har berättat att farmor/mormor var väldigt plågad av att hon inte riktigt visste vad som hade hänt.
Lars änka hade fått ett brev och det brevet fick hans mamma senare.
– Där det stod att en kamrat hade varit med honom. Kamraten hade sett att en granat hade tagit livet av Lasse. Trots det tvivlade farmor hela tiden. Tänk om han var krigsfånge och tänk om han blev kvar, att han inte var död.
Hittades tack vare frivilliga
Gustavsson var kanonjär och fungerade som telegrafist. David Westerlund berättar att deras uppgift var att sköta om förbindelserna mellan olika pjäser och batterier, fram till sektionsstaben och vidare därifrån.
– De var kommunikationsansvariga, kan man säga. De såg till att ledningarna höll, reparerade ledningar och såg till att telefonerna fungerade, säger Westerlund.
I kaoset på slagfältet blev Gustavssons kropp kvar.
– Det fanns ögonvittnesskildringar om hur allt gått till och ungefär var han har blivit kvar också.
Gustavssons kvarlevor hittades av en frivillig sökgrupp och kunde identifieras tack vare hans personbricka och DNA.
Högtidlig känsla kring begravningen
Brita och hennes kusiner var med på begravningen.
– Men ingen av oss som ska vara med har någonsin träffat Lasse. Vi har hört lite grann om honom.
Trots att kvarlevorna efter Lasse påträffades för många år sedan har identifieringsprocessen tagit lång tid. Brita och hennes kusiner fick höra om det för bara en vecka sedan.
– Det kändes faktiskt ganska stort på något sätt. Det är frivilliga som har varit och sökt i Ryssland, de har tagit tillvara allting och de återbördar respektive person hem till sig så att den ska få bli begraven i hemmajorden. Det känns riktigt högtidligt.
Under dagarna när kusinerna har planerat Lasses begravning har de också fått anledning att prata mer med varandra än de annars gör, trots att de alla bor i Jakobstad.
– Jag tror vi kommer att tala om det med varandra senare också och kanske komma ihåg det här tillfället. Det blir nog kvar nära hjärtat någonstans.
Viktigt att de får komma hem
David Westerlund berättar att man i år har kunnat begrava kvarlevorna av sex stupade inom Österbottens regionalbyrås verksamhetsområde.
– Det är självklart viktigt för släktingarna som finns kvar. För oss som samhälle är det viktigt att vi håller de här traditionerna, att vi högaktar dem som har gett sitt liv för vår frihet och att vi har ett så fint samhälle som vi har idag. Det är väldigt viktigt, högtidligt och fint att vi kan ge dem den här sista tjänsten. Att de får komma hem, säger Westerlund.
Hela processen med farbroderns liv, död och begravning väcker känslor och tankar hos Brita Rönning.
– Tankarna går till det som händer överallt. Jag jämför lite med hur det månne är med alla dem som blir tvungen sätta livet till nu på flera ställen i vår omgivning. Och ja, vi har det bra här i Finland tack vare de här människorna som satte livet till för 80 år sedan. Så nog hugger det i en lite, säger Rönning.