I dag försöker Viktor Grewe vara den han själv hade behövt som 13-åring. En vuxen som lyssnar och hjälper barn som är på glid in i våldet och kriminaliteten.
En vardag för allt fler unga i Sverige.
– Jag försöker prata väldigt mycket om konsekvenser. Det var ju det jag saknade, säger han.
Han ställer de enkla frågorna. Vad vill du göra när du blir stor? Vad vill du jobba med? Hur vill du att ditt liv ska se ut?
Ännu är det ingen som har svarat att den vill vara kriminell.
– Det var ju ingen som ställde mig de frågorna. Jag försöker verkligen ge tillbaka det jag inte fick.
Åren mellan 15 och 22 levde Viktor Grewe i det han beskriver som djup kriminalitet. Alla brott vill han inte berätta om, men det handlade om rån och grovt våld.
I dag är han 25 och arbetar vid Kris, kriminellas revansch i samhället, för att hjälpa andra som vill ta sig ur kriminaliteten.
Han är också aktuellt med boken Avhopparen som han skrivit tillsammans med journalisten Fredrik Thorén.
Våldet gav respekt
Våldet blev en ventil redan på mellanstadiet. Efter att ha misshandlat en flicka i skolan togs Viktor in på sitt första polisförhör. Han var då 13 år gammal.
– Jag hade hållit inne mycket känslor. Jag hade varit som ett kokande bomb och när den händelsen skedde så sprängdes jag i princip.
Hans mamma hade nyss fått en cancerdiagnos, själv hade han diagnoser som autism, ADD och inlärningssvårigheter.
Hemma talade man inte öppet om sina känslor.
– Jag trivdes inte i skolan. Jag trivdes inte hemma. Oavsett hur mycket jag försökte hamnade jag i slagsmål i skolan. Ganska snabbt märkte jag att jag fick bekräftelse genom att slåss och att alla ville umgås med mig efter det.
Vid 16 bestod hela vardagen av brott.
Vännerna hängde i centrum i Stockholmsförorten Märsta, begick rån och inbrott.
– Jag brydde mig inte om hur långt fängelsestraff jag skulle få eller vilken typ av brott jag gjorde för jag hade ingen framtidstro. Jag trodde inte på mig själv.
Samvetet kom i kapp
2019 dömdes Viktor Grewe bland annat för grov misshandel efter att ha knivhuggit en annan människa. På grund av oklarheter i bevisningen kom han lindrigt undan, två månaders fängelse.
Men det var efter att han greps som han för första gången började tänka på vad han gjort.
– Det var span som grep mig när jag var 19. De hade tagit brott från när jag var 18 till 19 som en tidslinje och när jag inte längre kunde fly in i nya brott och inte in i några substanser kom samvetet ikapp mig.
– Jag kämpar fortfarande med det i dag. Jag känner mycket skuld. Jag är inte stolt för de val jag har gjort i mitt liv. Tyvärr finns det inte så mycket jag kan göra åt det i dag.
Utbrändhet vanligt bland unga kriminella
I dag möter Viktor Grewe killar i övre tonåren som redan är utbrända av det kriminella livet.
Han vet vad det handlar om, enformigheten och stressen. Ständiga meddelanden på telefonen, ständigt nya människor att träffa, konflikter att lösa.
– Jag var ju djupt inne i en depression. Jag var extremt paranoid och liksom kände att livet inte hade någon mening. Det var hopplöshet.
I Sverige har rubrikerna om unga som begår grova våldsbrott blivit vardag.
Politikerna vill motverka brottsligheten med såväl strängare straff som preventiva åtgärder, men hittills har ingenting bitit på nyrekryteringen av allt yngre barn.
Viktor Grewe har svårt att ge några allmängiltiga lösningar.
Själv kom han till slut undan med ett lindrigt fängelsestraff, och tror att det kan ha varit avgörande för att han fick kraft för att förändra sitt liv.
Svårt att få jobb
Men att ta sig ur kriminaliteten är ofta svårt och kräver att tidigare konflikter blir lösta. Viktor Grewe hade inga stora skulder, men att hitta ett lagligt jobb visade sig vara svårt.
– Jag fick ett jobb. Skrev på anställningsavtal en fredag, skulle börja på måndag och var jättetaggad. Jag skulle få arbetsbil, arbetstelefon. Jag skulle lära mig ett helt nytt yrke.
När han kom på jobb på måndagen möttes han av deppiga kolleger.
– Vi kan inte ha kvar dig, sa de.
Han skulle ha jobbat hemma hos människor och hade behövt en försäkring. På grund av belastningsregistret ville försäkringsbolaget inte teckna den.
Ett år efter att han kommit ut ur fängelset gick han själv till Kris och fick hjälp. Det var först då livet kom på rätt köl.
Hur hjälper du dem som kommer till dig i dag?
– Jag säger vad kan vi göra för dig? Vad behöver du av oss?
Svaren varierar: Jag behöver hjälp med socialtjänsten. Jag behöver hjälp med en bostad. Jag behöver hjälp med att bli motiverad för att göra klart min frivård, skaffa ett jobb, skriva ett CV.
– Det är alltid så jag börjar.
Att hjälpa unga ut ur kriminaliteten känns viktigt. Men han återkommer till det han tror är viktigast: trygga vuxna tidigt i livet.
– Jag tror verkligen att om jag hade haft en vuxen att luta mig mot, som hade väglett mig, då hade det där inte hänt. Sen ska jag inte lägga allt ansvar på vuxna. Men just när jag var 13 år fanns det mycket man kunde ha gjort.
Kallar sig finlandssvensk
Viktor Grewe är uppvuxen i Märsta, men har sina rötter i Jakobstad.
Därifrån kom hans farmor först som fyraåring som krigsbarn till Sverige. Sedan återvände hon i vuxen ålder och strax därefter föddes hans far.
Själv kallar han sig finlandssvensk, och har ofta besökt släktingar i Jakobstad.
– Jag har vuxit upp med folk från andra länder. När de frågar var jag kommer ifrån, säger jag att jag är finlandssvensk. Det blir en identitet.
Som liten älskade han farmoderns berättelser om hennes far som stupade i Vinterkriget. Han har besökt graven många gånger.
– Jag är stolt över det mina släktingar gjort i kriget. Och över min farmor som inte gav upp utan åstadkom så mycket, blev en bra medborgare här och fortsatte att besöka Finland. Så jag vet inte, det är någon stolthet i det, tror jag.
I dag har Viktor Grewe egen familj, en liten son.
– När min son har vuxit upp lite ska jag ta med honom till Finland och Jakobstad.