Det var många klatschiga oneliners som den svenska kvällstidningen Expressens biträdande kulturchef bjöd på när hon besökte Helsingfors.
”En kritikers dödssynd är att vara tråkig!”
”En kritiker som inte vill fälla omdömen är som veterinären som är rädd för djur, man har valt fel jobb.”
Valerie Kyeyune Backström talar förstås utgående från sin rikssvenska kontext.
Men hon hade också plöjt igenom alla 93 recensioner, som nominerats för priset som föreningen Kritikbyrån inrättat med tanken att ”uppmärksamma den analytiska kulturtexten”. Och utgående från dem hade hon ett klart budskap till den finlandssvenska kritikerkåren.
– Jag fick ofta känslan att man liksom krafsar runt ett tema utan att riktigt komma fram. Och det blir problematiskt när kritiker inte är tydliga med vad de verkligen tycker.
Vassa recensioner kan få kommentarsfält att svämma över
Men stämmer det faktiskt? Att vi finlandssvenska kritiker är för snälla och allt för sällan skjuter skarpt?
Och om det stämmer, vad beror det på? Att kretsarna här är så små? Att vassa recensioner kan väcka starka reaktioner?
Det finns exempel på namnlistor som samlats för att få fast anställda teaterkritiker avskedade, eller telefonsamtal från teaterhus till tidningschefer som lett till att frilanskritiker blivit av med sina uppdrag. För att inte tala om hur enskilda vassa recensioner kan få sociala medier och kommentarsfält att svämma över av vredesfyllda inlägg.
Att Sverige har fler nationellt utbredda medier, inklusive två kvällstidningar som alltid satsat också på kritik och som traditionellt varit vassare vad gäller rubriksättning och attityd, kan också spela in. Liksom att frilanshonoraren i Sverige ligger på en helt annan nivå än i Svenskfinland.
Skjuter man som kritiker skarpt ska man vara säker på att träffa snyggt och precist
Det går förstås inte att göra de finlandssvenska kretsarna större än vad de är.
Därför kunde det vara viktigt att gemensamt motverka det lilla och hålla kontakt över redaktionsgränserna – något som Svenska Yle satsat på med höstens nya podd Kritikerpanelen.
Själv tänker jag ändå att nej, det är inte i första hand mindre snälla kritiker vi behöver. Men ibland kunde nog många av oss tillåta sig själva att skjuta lite skarpare, så länge det inte görs blint i luften bara ur en glädje av att förfoga över det där vapnet.
Skjuter man som kritiker skarpt ska man vara säker på att träffa snyggt och precist. Minst en nia.
Som konstnär vill man bli sedd mer än älskad, och sådana recensioner är också intressantare för en läsare
Men det finns något som är viktigare än snällhet och skarpskytte, och som de författare jag mötte kvällen då Årets kritiska text utnämndes är ense med mig om.
Det som verkligen får en recension att kännas meningsfull är när en kritiker sett det som konstnären eftersträvat, och sedan velat analysera både det hen lyckats och misslyckats med.
Nu är det ju inte för konstnären man skriver en recension, men också som läsare får jag mer ut av recensioner som lyckas med just det.
Och, bör det tilläggas, att slå fast att den finlandssvenska kritiken överlag är ”för snäll” är förstås obefogat. Det går inte att dra hela kritikerfältet över en och samma kam.
Om kultursidorna förvandlas till sommarprat behöver vi inte längre några kultursidor
Där återvänder jag till Expressens Valerie Kyeyune Backström, som också kommenterade påståendet att folk i allmänhet hellre läser om konstnärers livsöden än om deras konstverk.
– Men det ska folk inte behöva få på en kultursida, för då förvandlas den till sommarprat. Och om det sker behövs inga kultursidor längre.
Där talar hon mer om kultursidans ansvar än om enskilda kritiker, och om något hon har reagerat på speciellt i Sverige.
– En kultursida är alltid en förlustaffär för ett tidningshus, tillade hon. Men kultursidor kommer med ett annat värde. Människan har också en själ, och kan ha nytta av annat än väderlek och bantningsråd.
Under kvällens samtal handlade väldigt lite i slutändan om begreppet snällhet, och vad det ens betyder. Istället talade man mycket om hur kritiken ska hitta sin plats i nutidens massiva medieflöde.
Tydliga omdömen. Bra och lockande rubriker. Och recensioner som lever upp till det rubriken utlovar.
Som Årets kritiska text belönades Helen Korpaks kolumn som behandlade beställningsjobbet att måla ett porträtt av Kung Charles III, där Korpak med Valerie Kyeyune Backströms ord lyckades ”både bilda och roa, utmana och bedöma”.
De fyra verben kunde väl alla kritiker ta som personliga ledstjärnor. Och vara med om att se till att kultursidor inte förvandlas till sommarprat på repeat.
Tomas Jansson är scenkonstkritiker och kulturjournalist.