Syrierna, och många andra i Mellanöstern, firar att det fem decennier långa skräckväldet Assadregimen har inneburit är borta. Vad som kommer att ersätta den och hur Syrien kommer att se ut vet ingen ännu.
Redan på måndagsmorgonen var det ändå klart att maktkampen både över det nya Syriens framtid och i ett helt nytt Mellanöstern är i full gång.
Risken för att en kamp om inflytande i Syrien, som nu styrs av mer eller mindre löst sammankopplade rebellarméer, utmynnar i nya väpnade kamper om kontroll är överhängande.
I det här spelet om inflytande kan dessutom också förlorarna fortfarande vara farliga.
Iran, regionen, regimens ställning och kärnvapen
Iran är utan tvekan en av de stora förlorarna efter årets snabba utveckling i regionen. Under general Qassem Soleimanis ledning byggde landet under många år ett nätverk av militär och politisk makt i hela regionen.
Iran har plöjt ner miljarder i projektet, till en början med god avkastning.
Efter ett år av krig i Gaza och Libanon återstår bara irakiska miliser, som inte förmådde rädda Assad, och Huthirebellerna i Jemen.
Iran kan försöka utöka makten i Irak eller använda rebellerna i Jemen för att slå till hårdare mot transportlederna i Röda havet, men båda företagen är riskfyllda.
Den iranska regimen, redan omåttligt impopulär, ser sannolikt nu i stället Assads fall som en varning, vänder sig inåt, trappar upp förtrycket och klamrar sig fast vid makten.
Ett redskap regimen tagit till för att överleva tidigare har varit våld mot den egna befolkningen, och tröskeln är nu sannolikt ännu lägre och metoderna hårdare.
Ett annat redskap i kampen om överlevnad kan vara kärnvapen. Diskussionen kring kärnvapnens vara eller icke-vara har gått på högvarv i Teheran sedan valet i USA.
I ett läge som nu ter sig allt mer desperat och hotande kan kärnvapen se ut som en allt bättre satsning och säkerhetsgaranti.
Om Iran verkar närma sig kärnvapen kommer Saudiarabien att vilja ha sådana, och en regional kapprustning kan vara ett faktum.
Ryssland handfallet
Den andra stora förloraren är utan tvekan Ryssland, som i praktiken har förlorat både sin enda bundsförvant, flottbas och hållhake i Mellanöstern.
Händelserna i Syrien beskrivs redan som Vladimir Putins största geopolitiska förlust hittills.
Förlusten avslöjar gränserna för Rysslands stormaktspolitik, kriget i Ukraina tär på resurserna som helt enkelt inte räcker till för fler oroshärdar.
År 2017 var Ryssland kungamakare i kampen om Syriens makt, år 2024 var Ryssland en åskådare.
Det är inte heller uppenbart vad Putins styre kan göra för att försöka minimera skadan. I allmänhet har ändå Ryssland sett på sin utrikespolitik som ett nollsummespel om inflytande och kommer åtminstone att försöka minimera andras vinster.
Nytt inflytande kan vinnas genom att gamla maktförhållanden destabiliseras till exempel genom desinformation. Sådana operationer behöver inte vara speciellt resurskrävande för att vara farliga. De behöver bara identifiera en svag punkt för att så kaos.
Saudiarabien, Qatar och gulfstaterna
Då de syriska rebellerna senast hade vind i seglen var det med gulfstaternas stöd. Qatar stödde sina grupper och Saudiarabien med Förenade arabemiraten stödde sina.
Men det stödet var rätt begränsat i jämförelse då Ryssland och Iran valde att lägga tummen på vågskålen till förmån för Assadregimen.
De kan heller inte räkna med att historiskt stöd har någon betydelse nu.
Bara Qatar har stött grupper som nu är i ledande position i det nya Syrien, medan rivalen Saudiarabien har stått i främsta ledet i försöken att normalisera arabstaternas och omvärldens relation till Bashar al-Assad.
Samtidigt kommer Syrien att behöva återuppbyggas och återuppbyggande kräver pengar. Gulfstaterna har djupa fickor fulla med oljemiljarder och inflytande köpt med pengar är också inflytande.
Saudiarabien har redan meddelat att landet öppnar en ambassad i Damaskus. De andra gulfstaterna med utrikespolitiska ambitioner lär följa exemplet.
Men om tävlan mellan Saudiarabien och Qatar sker med olika väpnade grupper som medel kan det bli syrierna som råkar i kläm igen.
Turkiet ny kungamakare?
Av de stora spelarna i regionen är det till synes Recep Tayyip Erdoğans Turkiet som spelat sina kort bäst, men skenet kan bedra.
Turkiet stödde och gav rebellerna i Idlib grönt ljus att inleda offensiven mot Aleppo, så mycket är klart. Det verkar däremot också rätt säkert att Turkiet såg det som en förhandlingstaktik och inte en stöt för att fälla regimen.
Erdoğan och Assad har fört utdragna förhandlingar om att normalisera relationerna och låta de tre miljoner syriska flyktingarna i Turkiet återvända hem säkert.
Dessutom ville Turkiet ha grönt ljus att agera mot de syriska kurderna och deras de facto-stat i nordöstra och östra Syrien.
De sista förhandlingarna fördes för bara några veckor sedan, vilket tyder på att Turkiet inte anade hur fallfärdig Assadregimen var.
Nivån av samordning runt omkring Syrien under rebellernas framfart tyder på att de anade, och var förberedda på att gå längre än Turkiet hade avsett.
En tydlig koordinering mellan rebellerna och det syriska kurdstyret tyder också på att Turkiets sits i Syrien är otydlig och osäker.
I stället för att kunna pressa en svag men stabil granne står Turkiet nu utan tydlig hållhake på rebellerna och med många konkurrenter på hand.
Då det gäller att hosta upp pengar för återuppbyggandet av Syrien kan Turkiet inte mäta sig mot gulfstaternas djupa fickor.
Erdoğans Turkiet har ändå alltid varit bra på det opportunistiska utrikespolitiska spelet och är långt ifrån uträknat. Hur det nya syriska styret förhåller sig till kurderna kan bli avgörande för, eller kan avgöras av, Turkiet.
Fortsätter USA:s skydd för kurderna?
Det kurdledda SDF har för sin del tagit tillfället i akt, i uppenbart samförstånd med rebellerna och med USA:s stöd, och intagit positioner längs floden Eufrat som tidigare var potentiella brohuvuden i deras de facto-stat.
Floden är nu en inofficiell gräns mellan kurdernas de facto-stat, som uppstod i kampen mot terrorgruppen IS, och det nya Syrien under rebellkontroll.
Under måndag rapporterades om strider mellan rebeller och SDF vid staden Manbij öster om Aleppo, men läget är som så mycket annat mycket oklart.
USA har låtit förstå att kurderna har amerikanskt skydd öster om Eufrat, men hur länge är frågan?
Med ett maktskifte i USA inom kort, och en Donald Trump som är känd för sin nyckfulla utrikespolitik och som dessutom anses ha lämnat kurderna i norra Syrien i sticket då han senast hade makten, känner sig nog de syriska kurderna än mer osäkra än tidigare.
Viktor Heikel är utrikesproducent på Svenska Yle och har bevakat folkresningen och inbördeskriget i Syrien sen dess början år 2011.