Galeasens lilla foajé är proppfylld. Teaterns 109 platser såldes slut på nolltid för hela hösten, och när man la till ytterligare en månad speltid försvann biljetterna lika snabbt som om det handlat om ett efterlängtat rockband.
Då vi promenerar in i den intima salongen möts vi av en teater i teatern.
Väggarna är fyllda av fotografier och affischer och teaterrekvisita. Men så är det här också en berättelse om teatern och dess magi, om hur teaterfamiljen Ekdahls lilla värld omges av livslögner och grymt maktspel, och om hur ett barn konfronteras med livets konstigheter.
Ingmar Bergmans film från 1982 handlar om Ekdahlarnas lyckliga imperium, och om det som följer när teaterdirektören Oscar plötsligt dör mitt under en repetition. Skådespelaränkan Emilie (Lina Englund) dras till biskopen Vergérus (Hannes Meidal) som kallar sin stränga asketiska kompromisslöshet för kärlek.
Småningom driver han Emilie och hennes barn mot ett djupt inre mörker, tills familjen Ekdahl med hjälp av den judiske affärsmannen Isak Jacobi räddar dem tillbaka.
Teater i dialog med filmen
På Galeasen har arbetsparet Jens Ohlin och Hannes Meidal skapat en föreställning som på ett fascinerande sätt går i dialog med Bergmans film, och liksom sliter bort det varma täcke som Bergman virat in de Ekdahlska livslögnerna i.
Redan det inledande julfirandet visar tydligt vad vi har att vänta.
Det jag från Bergmans film minns som en varm humorfylld tillställning, om än kryddad med mer eller mindre förträngda konflikter, förvandlas här med barnet Alexanders blick till en fyllans och lögnernas högtid. Det är vackert och sorgligt på samma gång.
Den ständigt sure Carls julshow är ett komiskt men talande exempel på hur man vill kommentera filmen. Då Carl (Jacob Ericksson) i filmen släcker ett levande ljus med en prutt, förmår han här inte pressa fram en enda prutt men nog något helt annat som fastnar i byxorna.
Alla har någon gång hört talas om de dolda källorna, det svarta, virvlande vattnet under oss. Men de flesta stannar kvar på den dammiga landsvägen.
Pjäscitat ur programbladet.
Om Alexander redan i filmen var en centralfigur, blir han det ännu mera här. Han är ständigt närvarande på scenen, han ser allt och genomskådar allt, när det grälas och när farbror Gustav Adolf (Torkel Petersson) går i säng med pigan Maj (Ester Claesson). Hur han än ber om att det ska sluta bråkas och ljugas, bara fortsätter det. Och det blir minsann inte bättre när han måste följa med till biskopen.
Den två timmar långa första akten lever på den intima stämningen. Det är imponerande hur den för Galeasen rekordstora ensemblen lyckas förvandla den lilla scenen till ett luftigt medryckande människomyller utan att det någonsin känns trångt eller okontrollerat stökigt. Det är både fint regisserat och snyggt spelat.
Magisk andra akt
Men det är den drygt en timme långa andra akten som gör föreställningen till något extraordinärt och gripande och laddat och omskakande.
Det handlar inte bara om hur knivskarpt Biskopens grymma kompromisslöshet och barnens utsatthet och Ekdahlarnas världsfrånvändhet gestaltas.
Jag tänker också på hur vackert man utnyttjar teaterns möjligheter, spelet med ljus och skuggor, eller masker och dockor som används för att skapa den där stämningen av mystik och magi. Eller hur den gåtfulle Ismael (Fredric Odenborg) svävande rör sig längs kulisserna.
Ett genialt grepp är också att göra den räddande ängeln (juden Isak Jacobi) och den onda makten (den judehatande biskopen) till en dubbelroll, två motpoler som hatar varandra i en och samma kropp. Det är teatermagi, hur Hannes Meidal som en krokig skäggig gammal jude i lång lös rock på några ögonblick framför oss förvandlas till den kortklippta strama resliga stränga biskopen.
Jag som älskar metaplan lockas också av hur vi serveras olika blinkningar mot andra kända teaterpjäser och -ögonblick.
Arbetsparet Meidal & Ohlin är kända för sin några år gamla bejublade Galeasen-uppsättning av Hamlet, som man här återkommer till flera gånger.
Eller hur Strindbergs Ett Drömspel dyker upp, och då inte bara som bok när Ekdahls planerar framtida uppsättningar.
Drömspelets inledande rader, ”allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt, tid och rum existera icke” svävar här som en ledstjärna över hela föreställningen. Drömspelets gåtfulla dörr som döljer farliga sanningar finns också med här, en slags skafferidörr som Alexander ständigt återvänder till och desperat försöker öppna.
Ett roligt och fint metaplan utgörs av skådespelerskan Christina Schollin. I Bergmans film spelade hon den tyskfödda hunsade frun Lydia, här gör hon som 86-åring något som sägs vara hennes sista teaterroll, som den milda farmodern Helena.
Det är också spännande hur Galeasen-uppsättningen inte nöjer sig med att göra en kopia av ursprungsverket, så där som det på gott och ont ofta blir när en teater sätter upp en välkänd film. Här utmanar man filmen, samtalar med den, ifrågasätter och bygger på.
Alla som sett filmen minns väl exempelvis Jarl Kulles övererotiska Gustav Adolf, som Torkel Petterson här gör lika mycket som en närmast ironisk tolkning av Kulle som rollen som Gustav Adolf.
Ett lyckligt slut med mörk underton
Och den Ekdahlska livslögnen, som i Bergmans film finns där som en nödvändighet, som hjälper en att orka leva vidare och lämnar tittaren med ett lyckligt slut. Den klär Jens Ohlin och Hannes Meidal obönhörligt av.
Filmen slutar ju lyckligt, med de två nyfödda, med familjen äntligen samlad igen, med Gustav Adolfs berörande slutmonolog om hur ondskan går över världen som en galen hund och hur vi då ska leva i den lilla världen, och göra det bästa utav den.
På Galeasen lägger man till hur familjen inte ska behöva bry sig om jordbävningsoffren i Japan (filmen utspelar sig i början av 1900-talet då långt över 1000 människor dog under en svår jordbävning i Japan), och snabbt konfronteras vi med hur gärna vi idag fortsätter leva våra liv utan att behöva tänka på Ukraina eller Gaza.
Konst är ingen produkt, publiken ingen kund.
Galeasen-slagord, tryckt i programbladet.
Då jag lämnar teatern och promenerar över bron från Skeppsholmen mot mitt tillfälliga boende, vet jag att jag kommer att bära med mig otaliga ögonblick från uppsättningen, och tänker på hur snyggt Meidal och Ohlin och Galeasen lyckats väva samman Sveriges tre manliga teatergiganter.
Det är Bergman med mycket Strindberg i, kryddat med det Lars Norénska sättet att gestalta familjehelveten.