Det var tidig morgon den 26 december 2004 när den första flodvågen slog upp över stranden på ön Koh Lanta i Thailand. Matti Kallio och hans dåvarande sambo låg i baksmälla och sov i ett semesterhus efter en glad fest.
Efter den första flodvågen var de klarvakna.
– Det var absurda scener och folk skrek. Den andra vågen drog in vattnet strax under taknivå och då klättrade vi upp på taket.
Kallio och sambon satte på semesterhusets tak tillsammans med spindlar och ödlor som också hade tagit skydd från flodvågorna. De såg hur vattnet vällde fram och hur det sedan drogs tillbaka mot havet, innan en ny våg rullade in.
– Med nästa våg kom två bilar flytande. En av dem kraschade rakt igenom väggen på semesterhuset, och vi såg hur våra böcker flöt i väg från huset.
Scenerna har Matti Kallio berättat om tidigare, i intervjuer och samtal med Svenska Yle. I dag, tjugo år senare, vill han inte prata om den fruktansvärda morgonen mera, morgonen när mer än 200 000 människor miste livet.
Och ändå har han nu återvänt till Koh Lanta på sin semester och blickar ut över samma strand som julen 2004.
I hela området har nya, större semesterbyggnader dykt upp efter katastrofen, men de är byggda längs med samma stigar som Kallio vandrade för 20 år sedan. Det finns också andra bekanta inslag.
– Stränderna har inte ändrat sig, dem känner jag igen. De verkar till och med ha samma pontonbrygga av plast därute och samma båt vid det ena lyxhotellet.
Lokalbefolkningen minns inte – de har gått vidare
Precis som i år, var Matti Kallio på Koh Lanta också på årsdagen 2014.
Man kunde kanske tänka sig att det hade varit en minnesdag i området, exakt tio år efter katastrofen. Så var det ändå inte.
För lokalbefolkningen var det en vanlig dag. Livet på ön gick vidare som inget hade hänt. Nu, 20 år efter katastrofen, vill Matti Kallio se detsamma, en gång till.
– Det känns lättande att vara här. Jag behövde få se att livet fortsätter i Koh Lanta och ingen tänker på flodvågskatastrofen mer. Det är bara skyltarna till evakueringsrutterna och samlingsplatserna som påminner om den i dag.
Så många människor dog. Varför blev jag vid liv, vi som hade festat natten igenom?
Han ville också uppleva känslan han hade på sina backpackingresor i Thailand före katastrofen.
– 2004 var en av de bästa resorna jag har varit på. Det var en slags reggaekänsla, en känsla av frihet och ungdom. Vi bodde nästan som i ett kollektiv och hade fester så gott som varje kväll. Kanske jag är ute efter den känslan. Hur det var innan allt hände.
Tiden efter katastrofen var inte lätt för Matti Kallio. Känslan av att allt kan ändra på några sekunder hängde kvar, och speciellt en tanke plågade honom i åratal.
– Det var så många människor som dog som inte hade behövt dö. Jag förstod inte varför jag blev vid liv, vi som hade festat natten igenom.
Även om han kom undan med bara några skråmor på armar och ben så lämnade det sina spår.
– Efter det kändes världen mindre magisk. Allt miste sin mening på något vis och det kändes som om inget har någon större betydelse. Världen blev lite grå.
Småningom började tankarna ljusna. Han bestämde sig för att inte prata om katastrofen längre. Minnena förde med sig så mycket sorg och vemod.
I dag ser han på livet ur en annan synvinkel.
– Man måste leva för fullt nu, även om det skulle betyda att man får ett kortare liv. Man kan ju också bli överkörd av en bil eller få en kokosnöt i huvudet, och sen är allt borta.
Efter intervjun med Svenska Yle ska Matti Kallio och hans fästmö resa vidare till Kambodja.
– Jag hoppas att vi går runt i Ankor Vat i Kambodja och firar annandagen där. Kanske ringer vi några telefonsamtal hem till familjemedlemmar och funderar på helt andra saker.
Att just den här julhelgen klara av att släppa taget från den kära semesterorten i Thailand, det får resan att kännas meningsfull för Matti Kallio.
Så det blir ingen minnesdag för er?
– Nej.
Kallio kommer att återvända till Koh Lanta flera gånger, det är han säker på. Men några fler minnesdagar behöver han inte.
– Jag trodde att jag skulle behöva en resa hit för att simma lite i sorgen och vemodigheten men jag behövde det inte mer. Det var kanske den ahaupplevelse som jag fick på den här resan.