Det börjar ödesmättat med ljudet av beslutsamma steg mot ett hårt golv, en närbild av en knuten näve och en vidare bild som fångar in ett huvud böjt som av en tung börda.
Och visst är stundens allvar påtaglig för dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes) som är på väg för att ta ett sista farväl av påven som ligger död i sin säng.
Avskedet är bara början på en lång dags färd mot den konklav under vilken en efterträdare ska utses. En samling under vilken drygt hundra kardinaler stängs in i Sixtinska kapellet för att lägga sin röst på den de anser vara mest lämpad för att leda den katolska kyrkan.
Men innan man ens hunnit kungöra påvens död för allmänheten är maktkampen i full gång.
Vem hade den föregående påven helst sett på posten, vem har de bästa förutsättningarna för att skapa enhet och vad ska man tro om den tidigare okända kardinal (Carlos Dietz) som oanmäld dyker upp?
Och stämmer det att man borde frukta de kandidater som verkligen suktar efter posten?
Bländande snyggt
Det är givetvis det intrikata upplägget som förser Conclave med dess puls, men det är det snygga bildberättandet som gör den till en av årets mest filmmässiga filmer. Med fotografen Stéphan Fontaine bakom kameran.
Här är varje bildkomposition ett konstverk uppbyggt kring räta linjer, starka färger och minutiöst koreograferade rörelser.
Här finns en visuell enhetlighet som omfattar allt från de övergripande miljöerna till de minsta detaljerna. Röda kalotter, svarta nunnedok, vita ljus – de starka, symbolladdade färgerna genomsyrar det mesta vi ser i bild.
I inledningen ser vi påvens döda kropp insvept i något som ser ut som en vit klädpåse och därefter läggs fokus på det röda sigill med vilket man förseglar hans arbetsrum.
Min blick dras till en enorm, blodröd matta när den rullas ut över ett ljust stengolv. Fastnar i myllret av kardinaler som fångas in av kameralinsen där de i sina röda kåpor tar skydd under vita paraplyer medan de korsar en av Vatikanens innergårdar.
Blandningen av vitt och rött får mig att associera till Ingmar Bergmans sätt att låta färgerna vråla lika högt som rollgestalterna i Viskningar och rop (1972).
Det hela kunde avfärdas som ytlig flärd om inte färgen och formen hela tiden var i perfekt samklang med det som avhandlas.
Det blodröda livet som varvas med den vita oskuldsfullheten och kastas ner i makthungerns och avundens svarta bråddjup.
Tro och tvivel
Peter Straughans manus är baserat på en roman av Robert Harris och fungerar när det gäller både dramaturgi och tonfall som en politisk thriller.
Små bitar av fakta fogas långsamt till varandra tills ett mönster börjar utkristallisera sig.
Vem drivs av vilka intressen? Hur mycket handlar om viljan att fungera som en andlig ledare, hur mycket handlar om maktbegär?
Vinner man på att sträva mot förnyelse, förlorar man på att hålla fast vid traditionen?
Är det möjligt att övergången från latin till de olika folkspråken förvandlat den katolska kyrkan till ett nytt Babels torn där människor skiljs åt av olika språk istället för att enas i samma tro.
Och hur skall människan någonsin klara av att nå bortom sina mänskliga gränser – de som gör det svårt att bli kvitt behovet av att synas och höras. De som gör det lätt att vara övertygad om sin egen förträfflighet.
Fin Fiennes, vass Rossellini
Det säger sig självt att en film om en maktkamp på denna nivå kräver sin man – och kvinna.
Fiennes har en självklar närvaro – samlad och sammanbiten, utan att överdriva. Större delen av skådespelararbetet gör han mellan replikerna.
Övertygande är även Stanley Tucci som den varma kardinalen Bellini och John Lithgow som en streber vars motiv inte är helt transparenta.
Och även om jag kan instämma i kören av kritiker som tycker att Isabella Rossellini har oväntat lite speltid i relation till de prisnomineringar som trillat in på hennes konto så kan jag inte förneka att hon gör intryck.
Hennes syster Agnes vet vad hon vill – till vilket pris som helst.
Men skådespelare och bildspråk i all ära, i slutändan är det ändå filmens häftiga slut som ger en något att fundera på i nattens tysta timma.
Här finns nämligen en slutpoäng som öppnar för mängder av tolkningar, både teologiska och sekulära.
Och en sak är klar: Conclave lär få julhelgens middagsdiskussioner att hetta till både hos dem som tror, hos dem som tvivlar och – framför allt – hos dem som tror sig sitta inne med alla svar.