På julaftonen snackade Mattias och Anders om Sveriges Four Nations-lag.
I början av månaden tillkännagav landslagsledningen de 17 spelarna som gör den redan på sommaren utnämnda kärnsextetten sällskap i Finlands Four Nations Face-Off-lag.
Skadade spelare får bytas ut, men här är alltså spelarna som huvudcoachen Antti Pennanen och GM Jere Lehtinen valde:
Forwardar (13): Aleksander Barkov, Sebastian Aho, Mikko Rantanen, Roope Hintz, Mikael Granlund, Patrik Laine, Artturi Lehkonen, Eetu Luostarinen, Anton Lundell, Kaapo Kakko, Erik Haula, Teuvo Teräväinen och Joel Armia.
Backar (7): Miro Heiskanen, Esa Lindell, Niko Mikkola, Rasmus Ristolainen, Olli Määttä, Jani Hakanpää och Juuso Välimäki.
Målvakter (3): Juuse Saros, Kevin Lankinen, Ukko-Pekka Luukkonen.
Hur borde kedjorna och backparen se ut?
Granlunds storform och Laine förändrar toppkedjorna
Bland annat undertecknad hade länge en närmast cementerad syn på hur kedjorna ska formas, men senhöstens händelser har förändrat på den.
Dels har Mikael Granlund aldrig producerat poäng i samma takt som i höst. Dels verkade det länge ytterst osannolikt att Patrik Laine skulle vara med i laget.
För Laines del gäller det att han antingen spelar i en utpräglat offensiv kedja, eller så är han trettonde forward. Som powerplayvapen kommer han säkert att användas.
Granlund är ett helt annat kapitel. Han kan vara en ypperlig defensiv forward eller en av lagets offensiva ledare. Alla vet vad nummer 64 har uträttat i Lejonen, det att poängen rasslar in i samma takt som för Sebastian Aho, lyfter nu Granlund till en spetsforward.
När det gäller backtruppen och -paren, är det Jani Hakanpääs hälsotillstånd som avgör hur de ser ut.
Formationerna som presenteras utgår från att Finland ska ha två offensiva, i praktiken likvärdiga, produktionskedjor med de sex vassaste forwardarna och två energi-/jobbarkedjor med spelare som bevisat att de klarar av tuffa lägen, har vinnarinstinkt och passar ihop.
Aleksander Barkovs kedja
Den ena av de två kedjorna med ansvaret för att göra mål leds såklart av Aleksander Barkov. I månader har det verkat självklart att lagets självskrivna kapten och förstacenter skulle ha superstjärnan Mikko Rantanen och hans Colorado-kollega Artturi Lehkonen på flankerna.
Patrik Laine i truppen och Mikael Granlunds höstform har fått åtminstone undertecknad att möblera om Barkov-trion till att se ut så här:
Mikael Granlund-Aleksander Barkov-Patrik Laine
Barkov och Laine har mycket gemensamt: en orubblig Tappara-bakgrund, starka vänskapsband och ett silver i herr-VM 2016 i samma kedja. Även Granlund var med och gjorde precis som Laine 12 poäng på 10 matcher. Som trio spelade de powerplaybyten tillsammans.
För att få avkastning på Laine-satsningen måste han placeras med spelare som får ut det mesta av snajpern, har gemensamma egenskaper med honom – och kan lappa hans brister i det defensiva. Barkov och Granlund är i mitt tycke optimala val för att göra det.
Ett knivskarpt spelsinne, kreativa lösningar och ett sätt att spela som inte bygger på flygande skridskoåkning binder hela trion samman. Smörpassningar, konsten att hitta tid och utrymme och kompromisslöst defensivt arbete är Barkovs och Granlunds specialkunnande.
Det här är en kedja som kan göra det bästa av faktumet att pucken är snabbast på isen.
Trio Aho
Som sagt är tanken att Lejonen har två likvärdiga offensiva trion, i det här fallet faktiskt två första kedjor – inte två andra linor som fallet ofta blir. Ingendera kedjan ska spela under 20 minuter per match. De här killarna ska leda laget.
Mikko Rantanen är såklart den klarast lysande storstjärnan i den andra ”guldäggstrion”. Det passar mycket väl för hans två kedjekompisar som båda är förstacentrar i sina klubblag. Linan ser ut så här:
Roope Hintz-Sebastian Aho-Mikko Rantanen
Alla tre var med och vann JVM 2016 i avgörande roller, med Rantanen som kapten.
Samarbetet ska sitta trots att det inte är fråga om killar som spelar tillsammans i vardagen. En gemensam ryggmärgskänsla för spelet i Finlands tröja har fastnat på Lejonstigen.
Här blir det fart på anfallen, snabba spelvändningar, tyngd och kreativitet runt motståndarburen och vassa avslut. Ingen av trion kommer ens längre ihåg en säsong med under 30 mål. Förra säsongen gjorde de sammanlagt 108 strutar, säsongen innan hela 128.
Hintz passar klart bättre som ytter än Aho, som är ett spelgeni på mittfilen och kan förse sina två tungviktare till kedjekompisar med puckar i exakt rätt ögonblick. Rantanens roll är att leva upp till förväntningarna.
Energikedjorna
De två lägre kedjorna kommer få nöja sig med cirka 8–10 minuter speltid per trio. Tyckte länge att en kedja med Florida-kollegorna Lundell och Luostarinen skulle vara självskriven tredje lina, men också här påverkar Granlunds toppform och Laine-valet.
Artturi Lehkonen är nyckeln till att kedjan med honom som en del blir åtminstone på pappret Finlands tredje lina. Här är den:
Artturi Lehkonen-Erik Haula-Teuvo Teräväinen
En garvad veterantrio där Lehkonen och Teräväinen förutom att ha vunnit var sin Stanley Cup var bärande spelare i laget som tog det sensationella JVM-guldet 2014. Lejonspelet finns inlagrat i hjärnan och båda är matchvinnartyper utan egoproblem.
Haula i sin tur spelade i Carolina tillsammans med Teräväinen och har upprepade gånger visat att han inte får hicka när det spelas om stora saker. Exempelvis som andracenter i Vegas när laget gick hela vägen till Stanley Cup-final.
Det här lämnar kvar ”ungdomskedjan”:
Eetu Luostarinen-Anton Lundell-Kaapo Kakko
Regerande Stanley Cup-mästarna Luostarinen och Lundell behöver knappast motiveras. Att Kakko går in i stället för Joel Armia, ser jag som ett lätt val.
Kakko har gemensamma gyllene erfarenheter i olika Lejontröjor med Luostarinen och Lundell och passar dessutom bättre in i den ettriga spelstil som Florida-duon står för. Dessutom är han på sin bästa nivå helt enkelt en bättre hockeyspelare än Armia.
Backparen och målvakterna – inte mycket att orda om
I och med att Henri Jokiharju blev utanför och Juuso Välimäki inte övertygat känns backparen självklara – om Hakanpää kan spela:
Esa Lindell-Miro Heiskanen
Niko Mikkola-Rasmus Ristolainen
Olli Määttä-Jani Hakanpää
Heiskanen är på isen så mycket han bara orkar, och det är inte otänkbart att två backar får turas om att spela med Miro.
Saros är i nuläge startande målvakt. Visst är Lankinen bra, men det är en prestige- och lagkemifråga.
Återkommer i januari till powerplay- och boxplayformationerna.
Tack för att du läste – ha en fin avslutning på året!
Anders är Yle Sportens NHL-skribent och -poddare som minns när Matti Hagman skrev på för Boston.
Källor: nhl.com, hockeydb.com, quanthockey.com