De äldre männen i byn var välkomnande, förstående och snälla, och när Otso Skullbacka drack tillsammans med dem bedövades känslorna så minnena av helvetet i skolan försvann. Där hade mobbningen gått så långt att han vant sig vid både slag och sparkar – något som satt så djupa spår att Skullbacka ännu i dag inte kan förlåta sina skolkamrater.
Han vill, men det går inte.
Den grymma mobbningen var Skullbackas vardag under många år.
– De kränkte mitt utseende och hängde mig i skoställningarna med huvudet neråt medan de sparkade luften ur min mage och skrattade. I högstadiet lade de mig också på ett bord som de lyfte upp och släppte ner i golvet så det brakade i ryggen. Och så brukade jag få huvudet i wc-stolen medan någon både kissade och spolade.
För dem var det väl en rolig grej i stundens hetta, men de förstår inte hur djupa sår det sätter i en människa efteråt
Otso Skullbacka kände att de äldre männen i byn var de enda som förstod honom och de hade ofta djupa och stärkande samtal om hur jobbigt livet kan vara. Men även om han drack tillsammans med dem var det inte där alkoholismen började.
– Den har hängt med redan från födseln, säger Skullbacka som föddes med en promille alkohol i blodet.
Han hann aldrig lära känna sin mamma, som drack under graviditeten och dog när han var ett par månader gammal.
– Jag hade aldrig förstått henne om jag inte själv haft problem med spriten. Nu vet jag att hon levt i samma helvete som jag.
Adopterades av sin fosterfamilj
Otso Skullbacka fick turen att växa upp i en fosterfamilj som sedan också adopterade honom. Han beskriver sin barndom som en trygg värld ute på landet. Familjen är troende och som barn gick han ofta i kyrkan.
– Men som äldre sket jag i det. Jag kunde inte tro på några himlamakter, allt det där var bara sagor för mig.
Senare var han ändå med om några upplevelser som fick honom att tänka om och i dag kallar han sig kristen.
– Jag behövde säkert vara med om något konkret för att kunna tro på det.
Torsdagsträffen viktig för alla ensamma
Idag går Skullbacka på något som kallas för torsdagsträffen varannan vecka. Där samlas ensamma och övriga som inte har något speciellt att göra på dagarna. Träffarna ordnas av församlingen.
– Det borde vara mera sådant i vårt samhälle. En ensam människa kan sitta hemma en hel vecka och bara vänta på torsdagsträffen. Det fyller en så stor funktion.
– Drickandet blev som en livsstil för mig, säger Otso Skullbacka. Man dricker då man är nervös och sen behöver man inte fundera mera på den saken.
Nervositeten beskriver han som en svår känsla i både hjärnan och magen.
– Något säger till dig att det här klarar du aldrig. Om du ska uppträda med något eller träffa några människor, till exempel.
Otso Skullbacka berättar om alkoholen, mobbningen och om att vara pappa, i Himlaliv.
Se programmet på Yle Arenan: