Ta fram världskartan och titta på hur enormt allt i norr ser ut. Det är Donald Trumps, Vladimir Putins och Xi Jinpings världsbild.
Trots att vi vet att kartan ljuger – en jordglob visar proportionerna mycket bättre – så är det ett faktum att världens till ytan fyra största länder ligger vid, eller nära, Arktis. Ryssland, Kanada, USA och Kina.
På kartan ser du också att den amerikanska östkusten är ganska öppen för attack av ryska ubåtar. Det är där Grönland kommer in.
Om USA kontrollerar Grönland, och i bästa fall Kanada blir en amerikansk delstat, är det lättare att bevaka ryssarnas aktiviteter.
De här tankegångarna kom indirekt fram på Trumps presskonferens i Mar-a-Lago den 7 januari. Där sa han att han kan tänka sig att använda militärt eller ekonomiskt tvång för att få Danmark att sälja Grönland till USA.
Med andra ord. Trump anser att USA har rätt att tvinga till sig territorium för att skapa en försvarsmässig buffertzon.
Det låter bekant. Ryssland vill ha Ukraina, Baltikum och kanske Finland, Kina har Tibet och vill ha Taiwan och USA vill ha Grönland och Panamakanalen. Trump sänder här klara och tydliga signaler åt Xi och Putin.
Texten är korrigerad. Tidigare stod det att USA vill ha Panama, vilket flera läsare har uppmärksammat att är fel. Det är Panamakanalen Trump gör anspråk på, inget annat. /Gustaf Antell
Signaler som den som har läst historikern Anne Applebaums bok Autocracy, Inc.: The Dictators Who Want to Run the World, i svensk översättning Autokrati AB: diktatorerna som vill styra världen, känner igen.
Trump bjuder in sig själv i nätverket av autokrater runt om i världen som förstår varandra så bra. Det är ett nätverk som, enligt Applebaum, hålls ihop av gemensamma intressen snarare än av ideologier.
Maduros kommunistiska elit får stöd av islamistiska Iran för att överleva, medan kleptokratin Ryssland får hjälp av idiotin i Nordkorea.
Det enda de har gemensamt är att de vill bilda eller bevara eliter som kan styra sina länder så ohotat som möjligt – gärna i generationer. Det feodala samhället möter nyadeln. Gör vad du vill med straffrihet, impunity, som Applebaum skriver.
Du kanske inte gillar vårt samhälle, men åtminstone är vi starka medan den demokratiska världen är svag, degenererad, splittrad och döende
Anne Applebaum sammanfattar de tankegångar som binder samman nätverket Autocracy, Inc.
Trump utmanar den etablerade säkerhetspolitiken
Trumps motiv är inte bara att skapa en buffertzon för att USA ska vara bättre skyddat, utan också för att kunna lösgöra sig från sina förpliktelser i Europa. Han vill bort från en värld av internationella avtal och demokratiska kompromisser.
I dagens läge är norra Atlanten betydligt bättre bevakat än de flesta har en aning om. USA, Kanada, Danmark, Norge, Storbritannien, till och med Island, spanar kontinuerligt havet mellan Grönland och Norge efter rysk aktivitet.
Så sent som i december möttes JEF-ländernas ledare i Tallinn för att diskutera säkerheten i norra Atlanten och Norra ishavet. I det mötet representerades Finland av president Alexander Stubb.
Finland, Sverige och Nederländerna är också de djupt involverade i arbetet att hålla koll på ryssarnas aktiviteter i Arktis.
Det här jobbet blir inte bättre gjort om USA gör det ensamt och det är knappast det som är hans poäng.
Men USA har ju ett nära förhållande till Storbritannien, och det räcker långt. Så länge Skottland inte blir självständigt har britterna perfekt tillgång till norra Atlanten.
Igen, titta på kartan med ett barns ögon. Dra en linje mellan Skottlands nordligaste punkt och Grönlands sydligaste. Man kan ju nästan förstå hur onödigt Nato är för Trump, eller hur?
Jag tror inte att Trumps USA kommer att lämna Nato, men inom försvarspolitiska kretsar måste risken tas på allvar. Dessutom är det möjligt att hans idéer lever kvar i nästa generation av amerikanska presidenter.
En som tar det här hotet på ytterst stort allvar är Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj. Zelenskyj intervjuades nyligen i tre timmar i den amerikansk-ukrainska poddaren Lex Fridmans podcast, en intervju som publicerades den 5 januari.
Där öser Ukrainas president beröm över Donald Trump, ”han är den enda som kan rädda oss”, men samtidigt varnar han för konsekvenserna om Trump överger Nato – ”då är allt slut”.
Nya spelregler för makteliten – småstater förlorar
Om diskussionen om Grönland i värsta fall kan jämföras med en slags Molotov-Ribbentroppakt med Putin och Xi, så ska parallellerna till den tiden inte dras för långt.
Risken för att Kina, Ryssland och USA ska börja kriga mot varandra är minimal. Dagens mäktiga män med känsliga egon styrs inte av ideologi på samma sätt som geopolitiken fungerade på 1900-talet.
Det vi nu ser är en uppdelning av världen i intressezoner. Konflikterna de närmaste decennierna, om de kommer, handlar antagligen om stormakter som vill ta över sina mindre grannar.
För det finns en faktor som växer sig starkare överallt i världen just nu. Teknologijättarnas intrång i politiken och deras försök att dominera både AI- och rymdteknologiutvecklingen – två sidor av samma mynt.
Elon Musk och, den här veckan, Mark Zuckerberg, polerar Trumps bak så bra de bara kan. Vi kan vara säkra på att de har sina motsvarigheter både i Kina och i Ryssland.
Så vad ska vi göra åt saken?
De flesta av oss ska luta oss tillbaka och ta det lugnt. Ingen idé att hetsa upp sig över saker vi inte kan påverka.
Men heter du Alexander Stubb och är Finlands president ska du agera. Liksom alla andra ledare för de ovannämnda JEF-länderna (de fem nordiska, tre baltiska, Storbritannien och Nederländerna).
För vi har en fördel som länder som Frankrike och Tyskland inte har.
Vi betalar vår andel av vårt försvar, precis som Trump kräver. Vi har goda relationer till båda de stora partierna i USA. Vi talar bra engelska och ser ganska långt på samma tv-program som Trump gör.
Det gör varken Putin, Xi eller Viktor Orbán, som har besökt Mar-a-Lago flera gånger.
Så om president Tarja Halonen viskade i Dmitrij Medvedevs öra och president Sauli Niinistö i Putins öra, så kanske det nu är president Stubbs jobb att bli en Trumpviskare.
Stubbs förutsättningar att charma Vita huset verkar ju vara bättre än hans två föregångares i Kreml.
Gustaf Antell är Svenska Yles medarbetare i Tallinn och har lång erfarenhet av att bevaka försvarspolitik, Nato och stormaktspolitik.