Filmen Emilia Pérez i regi av Jacques Audiard har fått en hel del kritik av särskilt en ung publik. Delvis kommer det kritik från Mexiko. Där handlar det om hur landets kartellproblem porträtteras, bristen på mexikaner i filmen och att regissören aldrig har varit i Mexiko.
Liknande kritik får filmen från sexuella minoriteter och könsminoriteter som kritiserar regissören för att sakna kunskap om könskorrigering och transcommunityn och hur transpersoner porträtteras.
Martina Moliis-Mellberg ser inte filmen som ett försök till ett realistiskt porträtt av en transperson. Det kan man inte hylla den för. Det hon gillar är skådespelarinsatserna, estetiken och tankarna den väckte; vad det förflutna gör med oss, vem är vi och vad är identitet?
– Den här filmen är inte så intresserad av realism. Jag går med på att porträtteringarna är bristfälliga och att den ger en förenklad, snäv eller gammaldags bild av saker. Men det gör inte att den förtjänar att sågas vid fotknölarna.
Silja Sahlgren-Fodstad håller med om att det är snyggt och välspelat men blir irriterad för hon får inte grepp om budskapet.
– Jag kunde inte orientera mig emotionellt vilket skapade förvirring. Jag kände ingenting för filmen och huvudkaraktärerna och förstod inte vad den ville säga.
Ointressant med ”modiga” filmer
Har filmen blivit hyllad och prisad som ett uttryck för att visa hur duktig den västerländska filmvärlden är på mångfald eller hur modig berättelsen är?
– Om en film kallas modig känner jag nästan alltid ett urk, säger Martina Moliis-Mellberg.
Filmen kan passa om man vill visa hur öppen och woke man är, och det är ointressant. Men representation betyder något och betyder något även när den inte är perfekt. Och jag är ändå glad att den här filmen finns och det står jag för, säger hon.
