Mandatperioden för historiens första välfärdsområdesfullmäktige i Egentliga Finland har präglats av förnyelser och besparingar i vården. Fullmäktige har bland annat fattat beslut om hur det så kallade servicenätet i Egentliga Finland ska utformas, alltså till exempel var olika vårdenheter finns och inte finns i framtiden.
Välfärdsområdesfullmäktiges ordförande Aki Lindén (SDP) säger att mandatperioden varit svår eftersom den statliga finansieringen inte räckt till för att upprätthålla alla de tjänster som välfärdsområdet ärvde av kommunerna vid årsskiftet 2022–2023. Han hävdar ändå att antalet vårdkontakter i Egentliga Finland i själva verket ökat efter att välfärdsområdet tog över ansvaret för vården.
– Man kan säga att verksamheten sker i lite färre enheter än förr men antalet fysiska vårdkontakter och nya, digitala kontakter ökar hela tiden. Även inom äldrevården har man lyckats förkorta köerna till heldygnsomsorgen.
Om vi tänker oss att alternativet skulle vara att i stället ha någon statlig tjänsteman här som något slags diktator, tror jag att det är mycket bättre att ha den här lite begränsade demokratin som vi nu har.
Aki Lindén, ordförande för Egentliga Finlands välfärdsområdesfullmäktige
En fråga på många orter är just att enheterna blir färre, vilket i praktiken betyder längre avstånd särskilt på glesbygden. Är det här en utveckling som kommer att fortsätta?
– Enligt planen för servicenätet blir det ännu förändringar men jag tror att alla politiska grupper tänker att vi ändå måste garantera vårdkontakterna åtminstone någon dag i veckan också längst ute på glesbygden.
Nej till regionalskatt
Lindén säger att han är nöjd över att partierna i välfärdsområdesfullmäktige kunnat samarbeta och göra kompromisser trots det kärva ekonomiska läget. Han tycker också att välfärdsområdets tjänstemän lyckats hyfsat väl i att genomföra politikernas vilja under mandatperioden, även om politikerna ibland fått stiga in och kräva att tjänstemännen tänker om i en del beslut.
– Jag vet att arbetet i välfärdsområdets styrelse är mycket tungt och tar mycket tid. Jag sitter ju inte själv i styrelsen, men de kan ha flera timmar långa möten nästan varje vecka. Styrelsen och de ledande tjänstemännen diskuterar mycket med varandra. Kommunikationen fungerar nog, det har jag sett.
Pengarna till välfärdsområdet kommer från staten som bidrag, och visserligen också från klientavgifterna, och uppgifterna är lagstadgade. Var behövs folkvalda politiker i den här ekvationen?
– Beslutsfattarna som väljs in genom val känner hela regionen och kommunerna och är vana med hur allt fungerar. Om vi tänker oss att alternativet skulle vara att i stället ha någon statlig tjänsteman här som något slags diktator, tror jag att det är mycket bättre att ha den här lite begränsade demokratin som vi nu har.
Någon beskattningsrätt behöver välfärdsområdena inte, anser Lindén.
– Om man hade en regionalskatt på till exempel 3–4 procent, skulle man få in helt olika stora summor i till exempel Västra Nyland och Kajanaland. Sedan skulle det ändå behövas ett statsbidragssystem för att jämna ut skillnaderna. Vi är ett litet land så det är bäst att pengarna kommer från staten, och sedan har vi ju kommunalskatt.
Aki Lindén har meddelat att han ställer upp i välfärdsområdesvalet i april.
