Med tanke på att ingen finländsk fotbollskännare för en vecka sedan visste vem han var kunde det kanske beskrivas som ”en skräll” att den 48-åriga dansken Jacob Friis i eftermiddags traskade in i ett fullsmockat pressrum på Olympiastadion och presenterades som Finlands nya förbundskapten.
I själva verket hade allt gått exakt som alla (också Yle Sporten) sa det skulle gå, redan den fredagseftermiddag i november när Markku Kanerva fick sparken.
Teorin som visade sig vara rätt gick så här: Huvudspåren var tre finländska namn. Jani Honkavaara, Toni Koskela och Mika Lehkosuo. Efter det tog de finländska kandidaterna slut, och nästa alternativ skulle vara utländskt. Och eftersom Bollförbundet inte kan konkurrera med löner i så fall ett okänt utländskt namn.
Jani Honkavaara valde Djurgården (väldigt lätt att förstå). Toni Koskela tog sig an Kalmar FF (idealiskt nästa steg i karriären). Och Mika Lehkosuo prioriterade ett ungdomslag i en urvattnad turnering (svårförståeligt, men mer om det senare).
Att i det läget få ett namn som med hyfsad framgång lett två klubbar i den danska ligan och jobbar som assisterande tränare i tyska Bundesliga var sedan så bra det kunde gå med Bollförbundets budget.
En miljon från konkurrenterna
Enligt sajternas skattemaskiner (heja Finland) var Markku Kanervas senaste årslön 231 436 euro.
Som jämförelse: för att Finland ska nå VM måste laget vara bland de 16 bästa i Europa, det vill säga på åttondelsnivå i fjolårets EM. Vad tjänade nu lediga tränare som åkte ut i just det skedet i somras? Belgiens Domenico Tedesco – 1,5 miljoner euro per år, plus bonusar. Danmarks Kasper Hjulmand – 1,15 miljoner.
Att i en sån fotbollsverklighet få en Jacob Friis till Finland är inget nedköp, det är ett kap. Mycket talar för att fisken blev betydligt större än betet.
Friis tickar många boxar. Av alla Bollförbundets ex påminner han klart mest om den partner som förbundet haft det längsta och bästa förhållandet med, Markku Kanerva.
Ingen Backe, Baxter eller Mixu
Jacob Friis är ingen föredetting (hej Hasse Backe), han sägs vara ödmjuk och lätt att samarbeta med (hej Stuart Baxter), han har aldrig fått sparken eller lämnat ett jobb med smällande dörrar (hej Mixu Paatelainen).
Han är ambitiös och vill framåt i karriären (lämnade ett jobb som förstatränare i Danmark för att han ansåg att han skulle lära sig mer som tvåa i Tyskland).
Han är öppen för nya intryck och kulturer (jobbade som yngre två år som tränare i Mexiko, en tid som han själv tycker format honom).
Han har livsvisdom och en hälsosam distans till fotbollen (tvingades på grund av skada avsluta spelarkarriären tidigt, är utbildad lärare, och har hunnit pausa allt annat i livet för att sköta om en leukemisjuk dotter som nu är frisk).
Han sa rätt saker under rekryteringsprocessen, gav ett intryck av att brinna för jobbet och ville skriva på ett kontrakt som vid behov sträcker sig över EM-slutspelet 2028. Done deal.
Lär få tid på sig
Mycket talar för att han också stannar i minst tre år. Efter att ha kickat Kanerva ett halvår in i ett nytt avtal gör Bollförbundet inte samma sak igen, så Friis får vara kvar också om årets VM-kval blir misslyckat.
Efter det spelar Finland på C-nivån i Nations League och borde i det sällskapet samla på sig tillräckligt många poäng för att det också ska bli ett EM-kval för Friis.
Då mäts han på allvar, då kommer det stora kraftprovet, och då kommer också det riktigt stora frågetecknet. Friis har nämligen aldrig utvecklat ett lag på lång sikt som huvudtränare, har inte ens jobbat två hela år med samma lag tidigare under karriären.
Finländsk herrfotboll har stakat ut sin framtid, och det finns bara ett stort om över hela processen.
Vad hade hänt om Mika Lehkosuo (och Bollförbundet) hade gjort som i de andra 54 medlemsländerna i Uefa och prioriterat A-landslaget framför ungdomslandslaget? Den främsta funktionen för U21-landslag är givetvis att skapa nya A-landslagsspelare, och gärna tränare. Inte nångång långt i framtiden utan så fort som möjligt.
De bästa ratar U21-EM
Sommarens kommande U21-slutspel är kraftigt övervärderat i Finland, senast bevisat under förra veckans idrottsgala. Det är logiskt att skylla tankesättet på hockeyns status hos oss, en sport där JVM är en unik chans att se stortalanger tillsammans innan de försvinner från landslagsrullorna till NHL.
I fotbollssammanhang funkar det inte så. U21-EM är ingen turnering för åldersklassens bästa spelare, utan bara ett mästerskap för de spelare som ännu inte tagit plats i sina A-landslag.
Vem kommer exempelvis ihåg något från turneringen för två år sedan? Ingen, så jag kan lugnt påminna utan att skriva någon på näsan.
England slog Spanien i finalen med 1–0. En engelsk trupp som inte innehöll Bukayo Saka, Phil Foden och Jude Bellingham mot ett Spanien som saknade Pedri, Nico Williams och Ferran Torres. För att bara nämna de mest uppenbara.
För ni kan ju gissa om Erling Haaland, Florian Wirtz, Jamal Musiala, Xavi Simons, Gonzalo Ramos, Vitinha, Nuno Mendes, Antonio Silva, Jeremy Doku, Amadou Onana, Giacomo Raspadori, Noah Okafor, Josko Gvardiol, Josip Stanisic, Josip Sutalo, Eduardo Camavinga, Aurelien Tchouameni eller William Saliba spelade ungdoms-EM den sommaren. (Svar nej.)
Annat i stora länder säger någon? Tjeckien hade en handfull spelare som var ”för etablerade” för sin trupp. Värdländerna var Georgien (utan Kvitscha Kvaratschelia och Georges Mikautadze) och Rumänien (utan Radu Dragusin och Valentin Mihaila).
Dragkamp om spelarna väntar
Det är alltså för årets version av den turneringen som Mika Lehkosuo (en av de intervjuade) tackar nej och hellre väntar med A-landslaget i 3-4 år. Prioriteringar.
I stället får han gå en dragkamp med Jacob Friis om spelarna, ett tema vi lär återkomma till under våren.
Finland spelar nämligen sina första VM-kvalmatcher i mars samtidigt som U21-landslaget träningsspelar. I juni krockar A-landslagets hemmamatcher mot Polen och Nederländerna/Spanien med U21-landslagets EM-uppladdning och -premiär.
U21-aktuella Leo Walta, Topi Keskinen, Matti Peltola och Tomas Galvez borde rimligtvis vara med A-landslaget då, beroende på skadeläget också Casper Terho, Luka Hyryläinen och Naatan Skyttä.
Sannolikheten är ändå stor att Bollförbundet prioriterar annorlunda, sätter U21:orna före A-landslaget och bakbinder Jacob Friis under hans första halvår på jobbet, i hans jakt på den optimala spelartruppen.
Internationellt sett kanske ”en skräll”. Men snarare exakt som alla säger att det kommer att gå.
Christoffer Herberts är sportjournalist som i jobbet har följt det finländska fotbollslandslaget i 25 år och med snart nio olika förbundskaptener.