Jag sitter i en gammal banksal i Jakobstad. Jag har ett bräde i min famn med ett fastspänt ritpapper på. I min högra hand har jag en tuschpenna. Framför mig står två nakna kvinnor.
Till vänster och höger om mig finns flera personer med papper och penna. Vi ska rita av de nakna kvinnorna. Vi har åtta minuter på oss. Jag känner mig inte helt bekväm. Det är första gången jag befinner mig i en sådan situation. Den känns onormal.
Samtidigt vet jag att den är helt normal för människor som studerar eller annars sysslar med konst. Att den har en fast plats i konstundervisningen. Situationen kallas för kroki. Croquis är ett franskt ord som betyder skiss.
Den snabba pennan
Jag har hamnat i den här situationen eftersom jag bevittnar en föreställning. Föreställningen heter Croquis och den är ett samarbete mellan koreografen Sara Grotenfelt och bildkonstnären Anna-Sofia Nylund.
Verket utgår ifrån den traditionella krokisituationen där publiken sitter i en halvcirkel och tecknar två nakna kroppar på scen. Sara Grotenfelt och Anna-Sofia Nylund har båda fungerat som krokimodeller och de har också själva tecknat levande nakenmodeller.
Jag tycker om kroki och har några krokiteckningar av olika konstnärer på mina väggar. I en krokiteckning skissar man snabbt upp de viktigaste aspekterna av en ställning eller en rörelse. Jag gillar ögonblicket som fångas i teckningen och jag gillar också teckningarnas ofta halvfärdiga uttryck.
Men jag gillar definitivt inte att sitta i en sal med andra vilt främmande människor som tecknar. Jag gillar inte att teckna. Jag gillar inte heller att tvingas stirra stint på spritt språngande nakna kvinnor som jag inte känner.
Samtidigt förstår jag att det är idén med den här föreställningen. Jag ska stiga ur min bekvämlighetszon.
Den nakna pennan
”Krokiteckning är en plats där det är motiverat och naturligt att vara naken. Både som tecknare och modell förhåller man sig annorlunda till den nakna kroppen än i andra sammanhang”, skriver Grotenfelt och Nylund i ett pressmeddelande.
Vi har tänkt mycket på nakenhet; på konsthistoriens förhållande till nakenhet, samhällets syn på nakenhet och på vårt eget förhållande till nakenhet
Ur pressmeddelandet för Croquis, en föreställning
Jag håller inte helt med dem. Varför ska det vara motiverat att modellerna är helt nakna? Varför är det naturligt? Men jag håller med att man förhåller sig annorlunda till den nakna kroppen i den här situationen. Eller åtminstone jag förhåller mig annorlunda.
Tidspressen och tecknandet gör att jag koncentrerar mig helt på kropparna. Jag läser av dem utan sexuella baktankar. Erotikfaktorn är lika med noll.
Till och med när de ändrar sina positioner i mera förvridna och utmanande ställningar håller jag fokus på mina usla teckningar. Det känns fortfarande inte bra, men det känns – okej.
Den iakttagande pennan
Efter att vi tecknat färdigt samlar Grotenfelt och Nylund in våra teckningar och talar om för oss hur de ser på våra teckningar och hur de ser sig själva på våra teckningar.
– Här har nån fångat mina bröst jättefint, säger Sara Grotenfelt. Jag känner igen dem. Jag känner igen min mage.
– Den här konstnären har faktiskt fångat Sara jättefint, kommenterar Anna-Sofia Nylund en annan teckning. Man ser klart och tydligt att det är Sara. Man ser hennes bröst och hennes gravida mage som man känner igen.
Det känns avväpnande att höra personer kommentera sin egen ofullkomliga kropp via våra ännu mera ofullkomliga teckningar.
Samtidigt tycker jag att Saras och Anna-Sofias kroppar är för fullkomliga för att deras beskrivningar skulle bränna till hos mig. Jag skulle gärna ha sett andra, mindre fullkomliga kroppar i den här föreställningen.
Föreställningen handlar dock inte om body shaming versus body positivity. Croquis handlar i stället om maktförhållanden och det intima i tittandet. Det blir tydligt när de två försöker återskapa några av konstens nakna klassiker med sina egna kroppar.
Vi får bland annat se imitationer av världens äldsta nakenskulptur Venus från Willendorf, Gustave Courbets klassiker L’origine du monde (Världens ursprung), moderna klassiker som Marina Abramovićs performance Imponderabilia (Ovägbarheter) och Florentina Holzingers högaktuella dansföreställning Tanz (Dans).
Den här delen var bra. Men den skulle ha varit bättre om de samtidigt skulle ha visat verken på en skärm. Det var knepigt att fatta vad som avsågs för dem som inte kan sin konsthistoria från år 30 000 f.Kr. (Venus från Willendorf) till år 2019 e.Kr. (Tanz).
Den pedagogiska pennan
I slutet berättar Grotenfelt och Nylund i korta flashbacks om olika moment ur sina liv där de blev medvetna om sina kroppar och om makt(o)balansen mellan könen. Både på det privata och det offentliga planet.
En gång tänkte jag att all konst blir bättre om där finns nakna människor. En annan gång tänkte jag att all konst blir sämre om där finns nakna människor
Sara Grotenfelt i Croquis, en föreställning
Föreställningen slutade med att deltagarna fick tejpa upp allas teckningar på en vägg till allmän beskådning. Efter det fick man antingen ta ner sina teckningar eller lämna dem kvar.
Jag tog ner mina och tog hem dem. I bilen på vägen hem frågade jag mig om jag hade lärt mig något av föreställningen som kändes väldigt undervisande – om än utan pekfinger.
Inte egentligen, tyckte jag. Föreställningen lämnade mig ganska oberörd, konstigt nog. Jag väntade hela tiden att den skulle börja ruska om mig, att den skulle ge mig nya infallsvinklar på maktfördelningen inom konsten eller inom samhället. Men det gjorde den inte.
Fastän jag var både delaktig och åskådare i Croquis öppnade sig inga nya horisonter eller aha-upplevelser för mig. Men det kan förstås bero på att jag redan visste för mycket.
Peter Lüttge är en frilansande litteratur- och teaterkritiker som gärna tar sig en titt på föreställningar som befinner sig i gränslandet mellan teater och konst.