Ockultismen och satanismen har aldrig fått något större genomslag i Finland, men från och till har de esoteriska rörelserna ändå skapat rubriker.
På 1970-talet väckte Åbobon Pekka Siitoin uppmärksamhet genom att kalla sig Lucifers biskop. På 1980- och 90-talet var det heavymusiken och dess förmodade koppling till satanismen som väckte bestörtning och oro bland föräldrar.
Moralpaniken späddes på av medierna som i inslag och artiklar beskärmade sig över ungdomars osunda intressen och varnade för satanismens faror till vilka drogerna, våldet och heavymusiken hörde.
– I början av 90-talet var moralpaniken särskilt kraftig, säger religionsvetaren Tuomas Äystö.
Tuomas Äystö är historiker och forskare på Helsingfors Universitet och har nyligen utkommit med boken Paholaisen perilliset – Satanismipaniikin synkkä historia.
Musikens faror
I Finland har satanismen för det mesta väckt panik och bestörtning. Äystö skriver om hur medierna på 1980- och 90-talet sällan anlitade forskare och experter på ungdomskulturer för att kommentera aktuella ungdomsfenomen.
I stället valde pressen ofta att låta kyrkliga kretsar uttala sig om heavymusikens satanistiska koppling, vilket ledde till att diskussionen ofta blev polariserad och snedvriden.
– På 80-talet, mitt under kalla kriget, intresserade sig ungdomen för heavy metal från till exempel USA. Kristna kretsar i Finland såg den främmande populärkulturen som ett hot och försökte väcka debatt om musikens faror.
Varningarna klingade för döva öron, men när man i Finland i början av 90-talet också kunde läsa om ungdomar som välte gravstenar fick debatten ny fart.
Tuomas Äystö påpekar att lågkonjunkturen skapade stora problem i Finland i början av 90-talet. Mycket av ungdomars illamående kunde kopplas till fattigdom, familjevåld och missbruk – inte nödvändigtvis till en satanistisk rörelse som förförde ungdomen på bred front.
Satanismen var ändå en klar och konkret fara som media, kyrkan och oroliga föräldrar kunde utse till syndabock, även om ungdomar som vandaliserat kyrkogårdar sällan kunde ange något entydigt skäl för sina handlingar.
– I många fall handlade skadegörelsen på kyrkogårdarna om att det var något som låg i tiden. På 2000-talet angrep berusade och frustrerade ungdomar andra mål, säger Äystö.
Hetsen som kom av sig
Många faktorer bidrog till att moralpaniken ebbade ut. Heavymusiken blev mainstream och förmyndarmentaliteten avtog i takt med att kyrkans roll i samhället minskade.
– Satanismpaniken är ändå ett bra exempel på hur en behjärtansvärd sak som ungdomars välbefinnande kan utmynna i förmynderi och skrämseltaktik.
I backspegeln är det lätt att se att många som varnade för satanismens faror gärna blundade för åtgärder som kunnat underlätta för unga att få studieplats, arbete eller mentalvårdstjänster.
År 2006 sker också något som väldigt konkret karnevaliserar satanismen och gör den till ett modefenomen, som till och med får den dåvarande statsminister Matti Vanhanen att i riksdagen göra djävulstecknet med sin hand.
– Lordis seger i Eurovisionen gjorde finnarna euforiska. Dessutom hade det ekonomiska läget avsevärt förbättrats i Finland.
Satanismen hade nu blivit mainstream eller något som man en smula ironiskt kunde förhålla sig till. Satanismen var plötsligt en del av ett populärkulturellt allmängods som inte längre betraktades som särskilt farligt eller omstörtande.
Därför tror inte heller Tuomas Äystö att satanismen i framtiden får det genomslag som det fick på 1990-talet.
– I mindre kretsar kan satanismen säkert få fotfäste, men i det splittrade och förvärldsligade samhälle som vi lever i nu tror jag inte att paniken kring satanismen kommer att göra comeback.