Viveca Arrhenius gick i Brändö svenska samskola i Helsingfors under åren 1968–1976. På den tiden gympade pojkarna och flickorna separat och man fick skilda vitsord i gymnastik och idrott.
Under gymnastiktimmarna i skolan trivdes Arrhenius särskilt med den traditionella redskapsgymnastiken.
– Jag gillade barr, matta och bom. Jag minns att jag till och med lärde mig hjula på bommen. Det är jag ännu stolt över, säger Arrhenius.
Däremot var det kämpigt med friidrotten.
– Friidrotten var en plåga. Jag var långsam på 60 meter. Längd- och höjdhopp var heller inte mina starka sidor. Värst var ändå boboll, där blev jag alltid vald till laget bland de sista. Det var förnedrande, säger Arrhenius.
Plötsligt fick vi flickor en klubba i handen och skulle sporta i lag. Det här var helt nytt och annorlunda
Viveca Arrhenius
Olika grenar för flickor och pojkar
Under hela Viveca Arrhenius skoltid på 1960- och 1970-talet gympade pojkarna och flickorna i skilda grupper, vilket hon tyckte fungerade bra.
– På den tiden hade vi väldigt olika aktiviteter. Flickorna spelade inte fotboll eller ishockey. Jag minns inte heller att vi skulle ha haft korgboll eller handboll, endast brännboll.
På 1970-talet kom ett nytt och revolutionerande inslag in i skolgymnastiken, nämligen innebandy.
– Det var ett snabbt spel. Plötsligt fick vi flickor en klubba i handen och skulle sporta i lag. Det här var helt nytt och annorlunda. Det var roligt och gick nog någorlunda bra.
Deltog i skolans frivilliga gympaklubb
Via skolans uppmuntrande och engagerade gympalärare Kea Rehn och Matti Jyry fann Arrhenius redskapsgymnastiken som visade sig bli en kär hobby. En gång i veckan drog Rehn och Jyry nämligen en frivillig gympaklubb för alla hugade elever i skolan.
– På den tiden var det inte vanligt att föräldrarna skjutsade sina barn till olika hobbyer, utan man måste själv ordna sin fritidsverksamhet. Jag nappade helt enkelt på den här gympaklubben, där jag trivdes väldigt bra.
Gymnastikläraren Matti Jyry blev sedermera skolans långvariga rektor och eldsjälen i att Brändö gymnasium senare fick status som idrottsgymnasium.
De gyllene åren lockar till tävling
Idag lever Viveca Arrhenius aktiva pensionärsdagar. Hon gympar, simmar och promenerar varje vecka. Hon anser att de positiva upplevelserna från skolans gympatimmar på 1960– och 1970-talet lade en bra grund för ett fysiskt aktivt liv. Där och då tändes gnistan för gymnastiken, och den har följt med henne fram till idag.
I fjol höstas deltog Arrhenius tillsammans med Helsingfors Gymnastikförening i festivalen Golden Agen Gym Festival i Bulgarien, en internationell gymnastikfestival för femtioplussare.
– Under ett års tid tränade vi vårt sex minuter långa programnummer. Vi hade fina dräkter och det var en fantastisk stämning. Det var första gången för mig men jag hoppas att det inte är den sista.
Hur minns du skolans gymnastiktimmar? Med skräck, iver eller något mitt emellan? Vad gjorde du under gymnastiklektionerna och vad minns du av dina gympalärare? I Vega Lördag 8.2 mellan 9.03-11.00 sätter Kike Bertell fingret på skolgympan och vill höra dina tankar och minnen.
Formuläret är stängt! Tack till alla som deltog!