På Tryckeriteatern i Karis smakar scenografin turnéteater. Sparsamt och kompakt har Heidi Wikar byggt upp ett rum med köksartiklar och flyttlådor och möbler framför en väldig snygg fond med en somrig åkervy, en enorm åker som ser ut att kunna sluka människor som kommer för nära.
Tillsammans med några introtoner av Ismo Alankos nostalgiska Kun Suomi putos puusta slängs vi elegant in i en värld där tiden stått stilla, där man helst av allt önskar att tiden innan det sena 1980-talets internationella ekonomiska virvelvindar skulle stanna kvar för evigt.
Det som blir kvar är en text som också verkar vilja slänga en tillbaka till 1980-talet, till en tid då berättelser om familjen var återkommande och ingen ännu hade hört talas varken om postdramatik eller om trender där skådespelare lika mycket agerar mot publiken som mot varandra.
Det är en pjäs som istället lever på många av fördelarna som en lokalt skriven text kan erbjuda: allt är väldigt igenkännbart, det är en miljö och människor som vi alla känner till och snabbt kan relatera till.
Teboil-macken som universums centrum
Här har vi tre syskon i 40-årsåldern som efter mammans död samlas i en landsortshåla där Teboil-macken verkar stå för universums centrum, och försöker hitta sätt att förhålla sig till sina minnen. Tre syskon som har allt gemensamt, och ändå ingenting.
Ingemar Raukola är Niklas, familjens loser som fastnat i barndomshemmet där han verkar strunta i eventuella mögelskador och väljer att äta på Teboil istället för att fylla kylskåpet.
Malin Saine är Maria, familjens yngsta som ständigt berättar namn på europeiska städer som hon kommer från eller skall till, workshops i Bremen och retreats i Lissabon.
Julia Korander är Mikaela, som påstår sig vara den som under uppväxten tagit allt ansvar i den uppenbarligen dysfunktionella familjen och helst av allt skulle hålla sig långt borta från barndomens miljöer.
Så finns här också Willjam Tigerstedt som hemvårdaren Pati, som tagit ansvar för den nu avlidna mamman.
Dialogen är korthuggen, lika dysfunktionell som familjen.
Det är först under pjäsens andra halva som man kommer längre än till smalltalk om matlagning och praktiska arrangemang efter mammans död. Då syskonen träffas en andra gång, en månad efter begravningen, närmar man sig småningom de verkliga smärtpunkterna. Vem det var som tog ansvar. Vad som ska hända med det som lämnas kvar. Och hur det egentligen står till med Niklas.
I slutändan förblir alla tre ändå rätt avlägsna, som om Per Ehrström velat att det som syskonen inte vill eller kan minnas och prata om förblir osagt, som om alla luckor i berättelsen var upp till oss i publiken att fylla i. Vi får aldrig bakgrunden till systrarnas flykt, eller någon förklaring till vinkar om att det är den döda pappan som kan ha legat bakom det som gjort familjen dysfunktionell.
Stumfilmskomik som skrattretande element
Pjäsen kallas för en dramakomedi, även om texten i sig rätt sparsamt bygger på komik.
Det regissören Carl Alm och ensemblen hittat på för att bygga upp en komisk underton, är något som jag skulle kalla för stumfilmskomik. Det är lite snubblande mot möbler, tafatt hantering av köksartiklar, kylskåp som surrar irriterande, lampor som blinkar, cd-spelare som hackar, toalettpapper som hittas i kylskåpet, och gester som försöker täcka över pinsam tystnad.
Men det dröjer onödigt länge innan texten laddas till, och de stora dramatiska höjdpunkterna är egentligen mer vardagliga än livsavgörande. Som det som leder till systrarnas stora bråk, en byrå som Mikaela bestämmer sig för att är värd att slåss om när det visar sig att hemvårdaren tagit den hem till sig.
Småningom växer historien om Niklas fram till pjäsens centrala tema. En man som stannat kvar hemma hos mamma, mannen som omvärlden ser som konstig och oförmögen att sköta sitt liv men som själv tycker allt är okej, och anser sig ha rätt att tycka det.
Ingemar Raukola gör honom till en tafatt figur som samtidigt ändå verkar helt kapabel att fatta sina egna beslut, och trivs med att rymma till musiken eller den döde pappans efterlämnade båt.
Överlag fyller alla skådespelare det texten erbjuder, men samtidigt som denna Niklas växer till en komplex figur förblir systrarna rätt otydliga. Deras vrede och sorg föds plötsligt och försvinner lika snabbt. Deras stora gräl uppstår likaså liksom ur ingenting, och suddas lika snabbt ut som om inget egentligen hade hänt.
ÅST:s andra debutantpjäs på tre år
Det är spännande att märka att just Åbo Svenska Teater plötsligt blivit något av ett centrum för finlandssvenska pjäsdebutanter, om nu två debutpjäser på en institution inom tre år kan tolkas som en trend.
2022 var det Hanna Åkerfelt med Storm, en pjäs som Åkerfelt tillsammans med regissören Julian Garner länge hade processat och skrivit om tills den kändes färdig att möta scenen.
Med Det som blir kvar känns det som om processen stannat på hälft. Pjäsen hade mått bra av ytterligare några varv av bearbetningar, så där som det lätt blir med debutpjäser som inte mött tillräckligt med bollande.
Nu är det som om berättelsen om Niklas hade fungerat bäst som en komprimerad 90 minuter lång enaktare, istället för 130 minuter med paus. Då hade jag inte saknat fördjupningen av bakgrunden till den dysfunktionella kommunikationen, och något mer än en vardagsskildring av en historia som jag sett berättad många gånger.
Rättelse (1/2, kl 10:09): Föreställningens längd ändrad i ingressen, ursprungligen stod det 240 minuter.
Rättelse (3/2, kl 12:57): Enligt teaterns officiella tidtagning är föreställningens längd 130 minuter inklusive paus.