Kampen om vem som ska få det åtråvärda toppjobbet som chef för Folkpensionsanstalten FPA har gett ny luft till diskussionen om politiska utnämningar.
I medierna har det målats upp som en dragkamp mellan regering och opposition, där Arto Satonen (Saml) och Annika Saarikko (C) står i de två ringhörnorna.
Men FPA-cirkusen är bara isbergets topp. Också på mindre synliga poster är det viktigt med rätt partibok.
Svenska folkpartiet har just nu en unik chans att få in en kandidat med starka partipapper till ett chefsjobb på Undervisnings- och kulturministeriet.
Båda fallen visar på hur traditionen med politiska utnämningar lever vidare i Finland.
”Det är praxis”
Enligt Göran Djupsund, professor emeritus i statskunskap vid Åbo Akademi, har fenomenet politiska utnämningar varit praxis i Finland under de senaste 50 åren.
Enkelt uttryckt handlar det om ett sätt att säkerställa att tjänstemän inom förvaltningen följer den linje som politikerna dragit upp.
– Väldigt självständiga myndigheter bestående av experter kan, i värsta fall, ur regeringens perspektiv ha en annan syn på saker och inte genomföra de målsättningar som regeringen kommer med, säger Djupsund.
Vad var startskottet för denna praxis? Djupsund pekar på valet 1966 då vänsterpartierna gick starkt framåt och vann majoritet i riksdagen. Det var då som den offentliga förvaltningen började växa.
– Mängden anställda exploderar från slutet på 1960-talet till ungefär slutet på 1970-talet. Och då var det ganska naturligt att de som satt vid makten hade möjlighet att premiera folk från de egna leden, säger Djupsund.
Över 100 sökande
Posten som FPA-chef – med lön på 20 000 euro i månaden – har haft över 100 sökande.
Trots att det bland de sökande finns allt från ingenjörer till närvårdare och lärare, så har spekulationerna främst kretsat kring två politiker: Samlingspartisten Arto Satonen och Centerns Annika Saarikko.
Valet görs av FPA:s fullmäktige som består av 12 riksdagsledamöter som väljs efter de rådande politiska maktförhållandena. Den nuvarande sammansättningen gör att det just nu är fördel för Samlingspartiet.
Centern har av tradition haft första tjing på chefsposten för FPA, men i dagens politiska landskap kan Samlingspartiet mycket väl se en chans att få ändring på det, anser Djupsund.
Det kommer att ses som en ganska tydlig politisk utnämning om man utnämner Satonen
Göran Djupsund
Om Saarikko väljs är det enligt Djupsund en mycket intressantare vändning.
– Då kunde man säga att, okej, hon är politiker men det är ändå inte en partipolitisk utnämning, för regeringen tillmäter hennes sakkunskap så stor betydelse att de utnämnar henne trots att hon representerar ett oppositionsparti, säger Djupsund.
Uppenbart aktiv sannfinländare tillsattes i fjol
Göran Djupsund nämner också en av fjolårets mest högprofilerade tillsättningar, sannfinländaren Juha Martelius som blev ny chef för Skyddspolisen.
Martelius har bland annat varit specialmedarbetare till en sannfinländsk minister och har beskrivits som en del av den innersta kretsen i partiet.
– Oproblematiskt tycker jag inte att det var när en uppenbart tydlig och aktiv sannfinländare utnämndes.
Det kommer att ta tid innan han har den totala trovärdigheten som en opartisk chef för skyddspolisen, tror Djupsund.
Även om Djupsund tror att partiboken främst spelar roll när det gäller topposter, så utesluter han inte att det också sipprar nedåt.
Också när det gäller rekryteringar med mindre hög profil kan partifärg eller åtminstone en gemensam samhällssyn spela en viktig roll.
– Det vore logiskt att i en viss utsträckning vilja ha folk på nyckelpositioner som man litar på, säger Djupsund.
SFP går ofta tomhänta
På Undervisnings- och kulturministeriet har minister Sandra Bergqvist (SFP) ett val att göra.
En chef ska anställas för den ungdoms- och idrottspolitiska avdelningen, och på listan över sökande återfinns flera SFP-bekantingar.
Enligt de SFP:are som Svenska Yle har talat med är Malin Brännkärr favorittippad för jobbet. Brännkärr är kommundirektör i Kronoby och har jobbat som specialmedarbetare till före detta partiordförande Anna-Maja Henriksson.
Det som gör den här utnämningen extra spännande är att en av de andra sökande med partikoppling är Georg Henrik Wrede.
Wrede blev rubrikernas man då han ifjol avgick som vd för Folkhälsan efter en härva där han trots avrådan tecknade aktier för en kvarts miljon i ett estniskt uppstartsföretag.
En källa uppger att Wrede, som fungerat aktivt i SFP-kretsar sedan 1990-talet, kunde ha setts som det naturliga toppnamnet för chefsposten på ministeriet, men att Folkhälsanskandalen sätter stopp för det.
Just nu råder SFP-dominans i ledningen på Undervisnings- och kulturministeriet, med undervisningsminister Anders Adlercreutz som överhuvud.
Men det är Sandra Bergqvist, i egenskap av idrotts- och ungdomsminister, som föreslår vem som ska få posten. Det är i sista hand regeringen som godkänner utnämningen. Ministerns förslag väger tungt i de allra flesta fall.
Och det börjar vara bråttom, eftersom SFP delar Bergqvists ministerpost med Kristdemokraterna, vilket innebär att hon kommer att ersättas av Mika Poutala (KD) senare under våren.
Wideroos: ”Ser ingen skandal”
Så varför kan en chefspost på Undervisnings- och kulturministeriet vara viktig för Svenska folkpartiet? Vi ställde frågan till Ulla-Maj Wideroos, SFP:s veteranpolitiker som var riksdagsledamot åren 1995–2015.
– Det är klart att Undervisningsministeriet är av speciellt intresse för SFP, för det handlar så mycket om hur svenska språkets ställning ska vara i fortsättningen, säger hon.
Enligt Wideroos är det ytterst sällan som SFP:are väljs till de riktigt höga posterna. De som lyckas knipa en tjänst på lägre nivåer inom ministerier har lyckats för egen kraft med utbildning och erfarenhet.
Därtill ska man också ha klarat av det stora språkprovet i finska för att jobba inom statsförvaltningen, vilket kan vara helt avgörande i rekryteringsprocessen, tillägger hon.
Jag brukar så där halvt ironiskt säga att det är lika bra att man vet till vilket parti någon hör, så kan man bedöma uttalandena efter det
Ulla-Maj Wideroos
Ifall det skulle bli något av SFP-namnen som får tjänsten på Undervisnings- och kulturministeriet, ser du något problematiskt i det?
– Jag ser inte skandalen. Går man in på Undervisningsministeriet och börjar fråga vilka ledande tjänsteinnehavare som har partibok där så finns det ganska många men det är inte SFP:s. Så ifall den här tjänsten besätts av en människa som är medlem i Svenska folkpartiet så kommer det att vara en av de ytterst få i Undervisningsministeriet som hör till SFP, säger Wideroos.
Hur mycket tror du att politiska kontakter påverkar rekryteringsprocesser? Diskutera i kommentarerna.