Svenska litteratursällskapet i Finland firar 140-årsjubileum i år, och under jubileumsfesten på Finlandiahuset ikväll (5.2.2025) delade man traditionsenligt ut ett antal litterära och kulturella pris, bland dem Karl Emil Tollanders pris om 50 000 euro.
När jag träffar Lars Sund på det nyrenoverade Finlandiahuset konstaterar han att det gått drygt femtio år sedan han senast satte sin fot i huset – i augusti 1973 var han på konsert med Frank Zappa & The Mothers of Invention.
Då hade Lars Sund inte debuterad som författare än – året därpå utkom debutverket, diktsamlingen Ögonblick.
Lars Sund är märkbart rörd och överrumplad över att tilldelas Tollanderska priset, som är ett av de största litterära prisen i Norden:
– Det betyder nog en hel del. Det är ju ett väldigt stort pris. Visst är det ett slags kvitto på att det jag har skrivit har nått ut både till läsare och till kritiker. Och att man bedömer att det har något slags värde.
I prismotiveringen lyfter man bland annat fram att Lars Sund i sitt författarskap undersöker ”hur omständigheter och förändringar i samhället formar människors liv. Den historiska romanen som genre utvecklas i hans händer i en humoristisk och gränsöverskridande riktning. Sunds mångsidiga berättande har vidgat den finlandssvenska romanens stilregister och breddar dess rum genom att knyta ihop hemma och borta.”
På min fråga om hur viktig just humorn är i hans böcker svarar Lars Sund att den nog är rätt så viktig:
– Finlandssvensk litteratur har ju ibland haft en benägenhet att vara lite väl allvarstyngd. Att få med humor i mina berättelser tror jag är oerhört viktigt. Men å andra sidan är det ju också så att humor ju inte är någonting som man kan kommendera fram. Humor kommer när den kommer, och den kommer ur texten. Och jag är glad när den gör det.
En trilogi svår att skaka av sig
Prinsessan av Vasa är den tredje och sista delen i en trilogi som omspänner sju decennier och omfattar tre generationer med människor med anknytning till Jakobstad.
Lars Sund har arbetat på trilogin i mer än tio år och man kan ju fråga sig om det är med sorg eller rentav med lätthet man tar farväl av ett litterärt universum som man har byggt upp och arbetat med under såpass lång tid:
– Både och. Hittills tycker jag att det har gått bättre än jag var rädd för. Som du säger, man har levt med de här människorna, man har levt med den här miljön, man har också levt i det här språket. Jag tycker att det har gått hyfsat lätt. Men jag är inte säker på att jag är riktigt färdig med den här processen att skilja mig från de här personerna.
Lars Sund konstaterar att han häromdagen kom att tänka på att huvudpersonen i romanen Prinsessan av Vasa, nämligen dansaren Alexandra Schalin-Holm, fyller 35 år i år:
– Dansar hon fortfarande? Har hon rent av flyttat tillbaka till Finland och uppträder med Carl Knifs danskompani? Man vet aldrig ...
Frågan är om Lars Sund öppnar för en fortsättning?
– Nej, jag tror nog inte det. En recensent skrev att jag borde göra som science fiction-författaren Douglas Adams och skriva en trilogi i fem delar. Men jag har nog sagt nej, det blir nog inte av. Jag ska nog avsluta min relation med de här människorna.
När Lars Sund lyssnar på en viss musik går tankarna osökt till Alf Holm, kompositören och pappan till Alexandra i romanen:
– Jag är ju rätt förtjust i pianobaserad jazz. Jag tänker alltid på Alf Holm när jag hittar någon ny musik som jag lyssnar på, och jag undrar om det kanske är ett musikstycke som Alf också har spelat.
Återkomsten till ”ett satans råtthål”
I den s.k. Jakobstadstrilogin återvänder Lars Sund för första gången till sina barndomstrakter efter boken Natten är ännu ung, som utkom är 1975.
Även om Lars Sund bott fyra decennier i Uppsala ser han sig i första hand som en österbottnisk författare:
– Jag har skrivit några böcker om mitt fågelskådande och då rör jag mig i min näromgivning i Uppsala – det är där jag har mina tassemarker. Men när jag skriver fiktivt återvänder jag nog till Finland och Österbotten. Jag tyckte det var dags att återvända till Jakobstad efter så här många år. Första gången jag gjorde det var det ju en väldigt arg uppgörelse med en stad som huvudpersonen Eki Bergman kallade för ”ett satans råtthål”. Men med åren har jag väl kanske försonat mig något med det där råtthålet.
