Den här fascinationen av att se oss själva i bild är inget nytt fenomen. Från renässansmästaren Rembrandt till dagens selfiekultur, har självporträttet spelat en central roll i vår uppfattning av oss själva.
Selfiedillet har hur som helst gått upp i varv totalt i och med smarttelefonerna och de sociala medierna. Generation Z, som växte upp efter millennieskiftet, är de främsta aktörerna i selfiekulturen. En av tre bilder de tar är selfier. Det har beräknats att en typisk millennial kommer att ta omkring 26 000 selfies under sin livstid.
Det var för övrigt en australiensare vid namn Nathan Hope som myntade termen selfie. Året var 2002. Termen användes i ett inlägg i ett australiskt internetforum, i samband med en bild där han visade upp sin spräckta läpp. Han hade fallit omkull i fyllan, av allt att döma.
”Sorry about the focus, it was a selfie”, löd bildtexten som skulle komma att eka genom världen och tiden.
Ett australiskt ord
Det hjälpte inte att Hope själv försökte förklara att ”inte hittade jag på det ordet, det var nu sådan där slang som användes på den tiden”. Webben såg hur som helst snabbt till att Nathan Hope för all framtid blev känd som ”the drunk who invented the selfie”, fyllot som uppfann selfien.
Det var knappast Nathan Hope som hittade på ordet selfie, men däremot är det inte värst långsökt att tänka sig att ordet härstammar från just Australien. Där har suffixet ie länge använts för att beteckna olika smeknamn.
Hypokorism kallar språkvetarna det. Ord som barbie för grill, mozzie för mygga och Aussie för australiensare, till exempel. Och selfie för självporträtt.
Renässansen: Rembrandt, selfiepionjären
Men varför är vi är så besatta av att se oss själva i bild? Vad säger det om oss? Vad kan det leda till när denna selfiebesatthet går överstyr? För att förstå det här måste vi dyka djupare in i självporträttets historia och betydelse.
Långt innan termen selfie myntades skapade konstnärer självporträtt.
Rembrandt och Vincent van Gogh är två av många konstnärer som är kända för sina självporträtt. De använde sina porträtt för att utforska sin egen identitet och känslor, men de skapade samtidigt viktiga historiska dokument som ger oss inblick i konstnärernas liv och tid.
Under renässansen och impressionismen var porträttmåleri en brödföda för många konstnärer. Leonardo da Vinci, Rafael och Rembrandt målade porträtt för att ”betala räkningarna”, medan de på sin ”egen tid” experimenterade med mer innovativa verk som drev deras bildspråk till nya höjder. Ofta då i form av självporträtt.
Vår tid: självbesatthet och ytlig skönhet
I dag har smarta telefoner och sociala medier gjort självporträttet mer tillgängligt och demokratiskt än någonsin tidigare. Men det har också skapat en kultur av självbesatthet och ytlig skönhet.
Selfiekulturen och sociala medier har gjort oss mer självmedvetna om vårt utseende, vilket har lett till en ökad efterfrågan på plastikkirurgi. Enligt USA:s plastikkirurgers förbund har förfrågningar om plastikoperationer ökat eftersom människor vill se bättre ut på sina selfier.
Forskning har visat att allt fler unga människor upplever missnöje med sitt utseende på grund av Tiktok och Instagram som med sina filter förstärker idealet av ett ”perfekt” ansikte. Detta har lett till att allt yngre personer ber sina föräldrar om ett besök hos plastikkirurgen.
Det här ökade fokuset på utseende och perfektion kan ha negativa effekter på vår självkänsla och psykiska hälsa. Därför har många kirurger börjat rekommendera psykologisk rådgivning innan man tar till estetiska ingrepp.
Vi är dåliga på att läsa våra egna ansikten
Neurovetaren James Kilner har sagt att vi ofta är bra på att läsa andras ansiktsuttryck, vi gör det dagarna i ända, men desto sämre på att bedöma signalerna som vårt eget ansikte sänder ut. Selfien motsvarar därför sällan den ideala eller eftersträvade bilden av oss själva som vi bär inom oss.
Vår fascination av selfier, menar Kilner i en intervju för BBC, kan bero på att vi för första gången i historien kan ta oändligt med bilder av oss själva tills vi lyckas
Trots diverse negativa aspekter av selfiekulturen, kan selfier också ses som en form av självuttryck och kreativitet. De ger oss möjligheten att uttrycka vår identitet och dela våra upplevelser med världen och förmedla hur vi vill bli sedda av andra.
Självporträtt eller selfier är alltså ingen ny uppfinning, även om till exempel medeltidens konst innehåller rätt lite sådan konst. Det var snarare religiös och symbolisk konst som gällde under medeltiden.
Stenåldern: bilder av människor ett tabu
En märkbar trend när det kommer till den allra äldsta konsten, grottmålningarna, är hur få avbildningar av människor det överlag gjordes på den tiden. Om det sedan gäller självporträtt eller någon annan sort. Djur var istidens konstnärer däremot desto bättre på.
Det är förstås omöjligt att säga någonting definitivt om saken när konstnärerna är döda sedan tiotusentals år – men avbildning av människor kan helt enkelt ha varit tabu. Farligt, rentav. Din själ kan fastna i grottväggen. Motsvarande föreställningar om foton har levt kvar in i vår tid på olika håll i världen.
Det äldsta porträttet av en människa vi känner till är en snidad bild i mammutelfenben föreställande en kvinnas huvud från omkring 24 000 före vår tid. Föremålet i fråga hittades i Dolní Věstonice i Tjeckien, och det föreställer en kvinna med håret knutet ovanpå huvudet, med en lugg över pannan. Hon har till och med distinkta smilgropar.
Och man tror alltså att det här kan vara en individuell person som på riktigt har levt. En spännande tanke. Vem var hon i så fall, vad kallades hon? Det är väl upp till var och en att föreställa sig.
1839: Den första ”riktiga” selfien
Det äldsta regelrätta selfiefotografiet är hur som helst en så kallad daguerrotypi från år 1839, taget av och föreställande den amerikanska fotografen Robert Cornelius.
Riktigt cool bild, faktiskt. Kunde funka som hans profilbild.
Och det var den kanske. På sitt sätt, på sin tid.
