Enligt Panu Halme, lektor och ekolog vid Jyväskylä universitet, borde vi halvera både köttkonsumtionen och -produktionen. På de åkrar som då frigörs kunde markägare plantera ekonomiskog. Det skulle ge en betydande kolsänka för tiotals år framåt.
Husdjursproduktionen står för cirka 87 procent av jordbrukets utsläpp av drivhusgaser, enligt Finlands miljöcentral.
Det är mängden svin och fjäderfä Halme främst skulle vilja minska på eftersom de inte har någon positiv inverkan på naturen, vilket betande kor kan ha.
Enligt Panu Halme borde konflikten inte stå mellan å ena sidan skogsägare och skogsindustrin och å andra sidan klimat- och miljöskydd.
– Skogarnas egentliga konkurrent är vår markanvändning och speciellt då djurproduktionen, säger han.
Om finländarna skulle halvera sin köttkonsumtion, skulle hundratusentals hektar som i dag används till foderproduktion och gödselspridning kunna beskogas och användas av skogsindustrin, säger han.
En del av de arbetsplatser som i dag finns inom djurproduktion kunde i stället övergå till skogsbruk, föreslår Halme. Det betyder att markägaren och hela kedjan av skogsföretag skulle få inkomster.
– Vi har i våra biodiversitetsåtaganden lovat att skydda 700 000 till 800 000 hektar av vår ekonomiskog. I stället för att avverka ska vi låta trädbestånden bli äldre. Men i längden är det inte en hållbar lösning, utan vi måste hitta lösningar någon annanstans, säger Halme.
Notan till EU blir dyr
För att uppfylla klimatlagen och blir koldioxidneutralt år 2035 borde Finland snabbt stärka sin kolsänka.
Enligt Miljöministeriets beräkningar blir Finlands kolsänka under perioden 2021–2025 mer än 90 miljoner ton koldioxidekvivalenter mindre än åtagandet i EU:s markanvändningsförordning.
Den finländska skogen har gått från att vara en kolsänka till en kolkälla. Skogens upptagning har minskat som en följd av ökade avverkningar och för att trädens biomassa har minskat. När temperaturen stiger ökar markytans sönderfall och koldioxidutsläppen ökar.
Vad det kostar att köpa kompensation kan ingen ännu säga i det här läget.
– Med tanke på klimatpolitikens mål brister det i regleringen av markanvändningen. Markanvändningssektorn behöver nya ekonomiska styrinstrument och förändringar i de nuvarande styrsätten, konstaterar Tuomo Kalliokoski, konsultativ tjänsteman vid Miljöministeriet.
Åkrar kunde bli till ny skog
Max Schulman, spannmålsexpert vid MTK och uppställd i kommunalvalet för Lojo stadsfullmäktige, blir inte omedelbart entusiastisk över Panu Halmes förslag att minska köttproduktionen. Han påpekar att antalet svin och nötkreatur minskar stadigt redan nu och endast fjäderfäproduktionen ökar. Men han ser också möjligheter.
På varje gård finns det några åkerlappar som man kanske kunde beskoga
Max Schulman, MTK
I dag har Finland ungefär 2,2 miljoner hektar åkermark, varav lite mer än hälften används till spannmål, oljeväxter, proteinväxter samt specialväxter som potatis och sockerbeta. Den resterande ytan på lite under en miljon hektar är antingen i vall, alltså gräsbevuxen, eller i träda, vilket innebär att den vilar från produktion.
– På varje gård finns det några åkerlappar som man kanske kunde beskoga. Så det är inte alls omöjligt att hitta en liten lösning. Men det borde ske frivilligt och i en hållbar takt, kanske i samband med ett generationsskifte, säger Schulman.
Att ställa om från djurskötsel till att odla proteingrödor kräver att jordbrukaren hittar och väljer sådana specialväxter som det finns efterfrågan på. Efterfrågan växer ifall växterna produktutvecklas till vegetariska produkter som konsumenterna gillar och köper.
– Vi har otroligt svårt som odlare att veta vad som egentligen behövs. Vi borde få signalerna att komma ända ned till oss från spannmålshandeln, handeln eller industrin om vad som lönar sig att odla, säger Schulman som själv odlar spannmål i Virkby.
Han nämner som exempel att det i dagens läge inte finns någon annan efterfrågan på bondböna än på fodermarknaden. Om man kunde odla bondböna för livsmedelsmarknaden skulle han själv gärna ha odlat det.
En stor del av det som odlas för fodermarknaden hittar ändå senare vägen till livsmedelskedjan. Men då har bonden inte fått något extra pris för en vara som kan ge ett högre mervärde. Bönderna saknar kontakt med den riktiga marknaden och dem som tillverkar halvfabrikaten.
– Vi skulle gärna se att det finns en aktiv livsmedelssektor som skulle beställa vad man vill ha. Eller så kunde odlarna och industrin äga anläggningar tillsammans, så där som svenska Lantmännen som bygger en stor proteinfabrik, säger Max Schulman.