Nykarleby sjukhem sjuder av liv en vardagseftermiddag i februari. I terapibassängavdelningen har just ett gäng avslutat sin vattengymnastik i väntan på nästa gäng och i en sal i nedre våningen sitter en grupp kvinnor som deltar i minnesträning.
På övre våningen finns rummen där de 26 klienterna bor, aningen en kortare tid under sin rehabilitering – eller för gott. En av dem som inte längre klarade av att bo hemma till följd av nedsatt syn, hörsel och en del svindel är 99-årige krigsveteranen Per-Erik Beijar, som flyttade in i sjukhemmet i april i fjol.
– Vi trivs så bra här. Personalen är så kunnig och vänlig och vi blir så bra omhändertagna, säger Beijar.
Per-Erik Beijar är en av rätt få krigsveteraner som finns kvar i Österbotten. På väggen i hans rum hänger tavlor hans fru målat och ett fotografi över hemgården i Karperö. Frågan är var hans nästa hem blir, om verksamheten här läggs ner.
– Om vi veteraner inte får bo här så sörjer vi väldigt mycket. Vi ska flyttas någonstans, men vi vet inte vart, säger han.
Lovorden räcker inte till när Beijar redogör för dagsprogrammet och servicen han och krigsveterankamraterna får på enheten. Personalen, maten, programmet och utrymmena får allt toppbetyg.
Alternativen inte gratis
Även om klienterna betalar en del själva, är Beijar beklämd över att välfärdsområdet nu tror sig spara på att sluta köpa sjukhemmets tjänster.
– Vid stora fester, presidentmottagningar och jubileer sägs vi ha räddat fosterlandet – ställt upp i nödens stund. Vi har sett till att vi har ett välbärgat land som sköter om de sina, säger Beijar.
Han säger att man hela tiden betonat att krigshjältarna ska få den vård de behöver.
– Välfärdsområdet säger samma sak i anden. Men i handen är man inte villig att höja kanske en eller två euro på skatten, säger Beijar märkbart upprörd.
Budskapet är att veteranerna är så få. Men han frågar sig om de ska få sämre vård bara därför. Idag vet han inte var välfärdsområdet tänkt sig att krigsveteranerna och krigsinvaliderna ska bo.
– Vad ska hända med oss? Och varför får vi inte bo tryggt? Och förresten, om vi ska flytta någon annanstans så kostar det också. Kanske det är dyrare?
Hans önskan är att välfärdsområdet backar beslutet att häva avtalet med Geritrim, något som personalen är enig med honom om.
På Österbottens välfärdsområde eftersträvar man låta alla bo och vårdas i eget hem så länge som möjligt. På Geritrim ser man aningen annorlunda på läget.
Österbottens välfärdsområde är tvunget att spara. Men Tony Westerlund som är vd för Geritrim är inte så övertygad om att taktiken ger någon besparing.
– En ganska ny utredning jämförde serviceboende med heldygnsomsorg. Där var medelpriset i Finland för serviceboende 184 euro per vårddygn. Vi låg på 182, så vi var i alla fall inte dyrare än någon annan, säger Westerlund.
Nu bevittnar vi fin verksamhet som stjälper med de snabba indragningarna
Tony Westerlund, vd Geriatrim
Nästan intressantare är kostnaderna för motsvarande vård inom offentlig sektor.
– Den låg mellan 20 och 25 procent dyrare än för tredje sektorn och privata sektorn för serviceboende med heldygnsomsorg, säger Westerlund.
Maria Krokvik som är läkare på Geritrim, ser att deras rehabilitering varit mycket effektiv. Patienter har snabbt uppvisat förbättrad hälsa, vilket man på Geritrim anser pekar på en välfungerande vård. Gällande äldre i behov av vård, vet hon att välfärdsområdet eftersträvar att de ska bo hemma så länge som möjligt.
– Men det finns helt enkelt en gräns för när det är möjligt. Och vård kostar, säger Krokvik.
Från Österbottens välfärdsområdes sida har förändringarna och sparbehoven kommit både snabbt och akut. Strävan att minska på anstaltsvård för både äldre och rehabiliteringsklienter kvarstår, skriver Heidi Kotanen som är sektordirektör med ansvar för bland annat rehabiliteringen.
– Målet är att bli hemskickad eftersom hemmet är en mer rehabiliterande miljö jämfört med avdelningsmiljö. Även enligt forskning visar det sig att rehabiliteringen sker snabbare inom hemmiljön, skriver Kotanen i ett mejl till Yle Österbotten.
Strävan är mera hemvård
Kotanen skriver att välfärdsområdet satsat på både hemrehabilitering och effektiviserad hemrehabilitering – och att man idag har flera rehabiliteringsplatser än andra välfärdsområden i motsvarande storlek.
– Vi har minskat på köpta tjänster men satsat på vår egen verksamhet. Rehabiliteringen har fått tolv anställda för effektiverad hemrehabilitering. Budgeten har ökat men verksamheten har också ändrats så man kan inte direkt jämföra åren med varandra, svarar Heidi Kotanen på hur resurseringen ändrat med den nya modellen.
Geritrims vd Tony Westerlund säger det ligger i allas intresse att välfärdsområdet får sin ekonomi att gå ihop.
– Men jag vet inte om det här går alldeles för snabbt. Jag tror att ifall man tagit sig tid att göra konsekvensbedömningar och ekonomiska kalkyler så kanske läget och valen av samarbetspartners kunnat se väldigt annorlunda ut, säger Westerlund.
Avdelningsskötaren Stina Westlin har jobbat på Nykarleby sjukhem sedan starten år 1991. Hon har sett verksamheten utvecklas från fokus på en minskande skara krigsinvalider, till specialisering på rehabilitering, intervallvård och olika former av terapi.
Utvecklingen oroar
Westlin listar alla försök att anpassa vårdutbudet till efterfrågan. Personalen har kontinuerligt utbildats och rehabiliteringsapparatur har skaffats in. Westlin har ofta bevittnat hur man lyckats få klienter på fötter, som innan varit i avsevärt sämre form.
– Vi har en mycket bra kvalitet till ett bra pris. Jag kan inte uttala mig om vad välfärdsområdet själva kan producera. Men jag tycker det vore viktigt ta tillvara det kunnande som finns inom rehabiliterande vård här, säger Westlin och fortsätter. Men det verkar inte vara någonting som prioriteras just nu.
Hur det går om hela Geritrims verksamhet faller bort, har Westlin svårt att föreställa sig.
– Ja, äldrevården oroar mig mycket – och det oroar också de äldre. Det är kanske det jag tycker är värst, säger Westlin.
Per-Erik Beijar har en klar önskan och en hälsning till de beslutsfattande.
– Jag tror alla vi veteraner här har samma förhoppning, att vi ska få fortsätta bo här på samma sätt, säger Beijar.