Samma sak gäller pikar av olika slag. Man gör sig själv en tjänst om man lär sig att inte ta åt sig av sådant som sagts bara för att såra.
Men alla har vi en akilleshäl.
När någon ger sig på de här sakerna river det automatiskt till, vare sig kommentaren var välvillig, befogad eller verkligen avsedd att håna och förminska.
För att göra saken ännu krångligare är det inte nödvändigtvis uppenbart för omgivningen vilken din ömma punkt är. Personen som kommenterar kanske till och med tror att hen gav dig en komplimang.
”Oj vad lång du är” säger en ny bekant imponerat. För dig som alltid känt dig som en solros på ett rapsfält är det tröttsamt att din längd blir en snackis så fort du visar dig.
”Ja jag skulle då aldrig servera fabrikstillverkad puré till mina barn, men du gör som du gör”. Jahapp. Dålig förälder.
”Jag beundrar dig som vågar tala finska fast det blir riktigt tokigt ibland”. När du precis tyckte att du klarade av en presentation på jobbet utan att göra bort dig på det andra inhemska.
”Ok boomer”. Va? Är det mina ankelsockor det är fel på? Eller hela mig? När blev jag så här uråldrig?
Nu undrar vi vad som är din ömma punkt?
Har det att göra med kropp och utseende? Din ålder? Din yrkeskompetens? Din intelligens? Din personlighet? Något helt annat?
Vad ska man ge sig på om man verkligen vill såra dig?
Och vad tror du det beror på att just det här är din ömma punkt?
Hur brukar du hantera situationer där någon sårar dig, vare sig det är medvetet eller aningslöst?