Det är inte endast Rafael Donner som lämnat stadens brus för ett mer rofyllt liv på landet.
Berättelser om sådant som downshifting och restaurering av gamla skolor och tågstationer har förekommit flitigt i medier under vårt hypermobila 2000-tal.
Tanken om samhället som fördärvar människan är betydligt äldre än så och en viss längtan efter ett naturligt tillstånd är en del av den västerländska, kristna idéhistorien.
Kunskapstörst fördrev oss från de sköna dagarna i Edens lustgård. Författaren Henry David Thoreau skrev på 1800-talet om sin vistelse i en stuga vid Walden Pond, där han fiskade, odlade och genom kontakt med naturen fann tid för sådant som var betydelsefullt och förstod på vilket sätt livet i civilisationen kunde vara skadligt.
Ralph Waldo Emerson skrev en essä om vad man kan lära sig av att studera naturens gåtor, men det är nog ändå den fransk-schweiziske upplysningsinflueraren, filosofen Jean-Jacques Rousseau, som förtjänar att tituleras som den västerländska kulturens främsta naturlobbyist.
Jag vill minnas att jag i skolan läste att imperativet ”tillbaka till naturen” stammar ur Rousseaus penna, men någon sådan formulering ska inte finnas i hans verk.
Han redogjorde ändå för ett naturtillstånd där människan levde rätt harmoniskt, drevs av medlidande och var rätt så god. Samhället är för Rousseau början på de flesta av våra problem.
Tatjana Brandts bok om drömmaren Rousseau tecknar ett personligt och roligt porträtt av ett liv som förefaller helt osannolikt galet men som också ligger i tiden eftersom det svarar mot upplevelser av att sättet vi lever på snarare skadar än stöder människan.
Smisk på stjärten, urineringsproblem och upplysningsfilosofi
Själv köper jag konceptet om att skriva om Rousseau rakt av, kanske för att jag läste honom lite som ung utan att helt fastna, men det gör jag däremot nu.
Alla Tatjana Brandts essäböcker är bra, men jag minns att jag i essäsamlingen Läsa tankar slafsade i mig när hon skrev om Dostojevskijs Idioten, men hade lite svårare att ta till mig det jag inte hade någon förkunskap om; texten om George Eliot (Marian Evans) och brittiskt lantsortsliv på 1800-talet.
I en samtid där filosofer och intellektuella inte sällan bemöts med fördomen om att försöken att förstå världen är elitism för elitismens egen skull kan jag tänka mig att en bok om Rousseau inte säljer sig med samma löpsedelslogik som tidningen Seiska.
Brandts bok är ett övertygande svar på frågan varför man borde bry sig om Rousseau, och det skimrande språket är nästan huvudpersonen i boken.
Här följer ändå en kortversion, där jag som ur ett smörgåsbord återger textens smaskigaste, eller snaskigaste, bitar:
Jean-Jacques Rousseau föddes i Geneve 1712. Hans mor dog i barnsäng och hans far var en urmakare som tidvis bröt upp från familjen och traskade omkring i världen och misslyckades med att ge det unga filosoffröet ett tryggt hem. Det har sina för- och nackdelar.
Som elvaåring placeras Rousseau hos släktingar och leker obekymrat i naturen med en kusin. Brandt lägger märke till den kärleksfulla uppmärksamhet för vardagens detaljer som Rousseau ger prov på i sitt litterära mästerverk Bekännelser, skrivet på äldre dagar där han genom litterärt drömmande återger sin familjebakgrund som den glansbild den inte var.
Nåväl, puberteten ”dundrar igång” med en scen där lille Rousseau bestraffas med smisk på bara stjärten av prästfrun i huset han bor i. Straffet visar sig väcka njutning i Jean-Jacques som känner en blandning av skam, hetta och begär.
Prästfrun lägger märke till detta. Det är slut på det lustfyllda smiskandet och ”barndomen löser alltså upp sig under hennes ovarsamma händer”.
Brandt väljer ut lämpliga bitar av Rousseaus mer eller mindre perversa böjelser och jag läser med gott humör: Hur han som följd av konvertering flyttar in hos Francois de Warens, en kvinna som är betydligt äldre och som han kallar för mamma. Hon kallar honom ”petit” (liten). Rousseau ersätter här något han saknar, sin mor. Det hela rinner ut i ett märkligt kontrakt där Rousseau blir de Warens älskare, innan han beger sig vidare på sitt livs stigar.
Man får bekanta sig med Rousseaus bröstfixering, hur han blottar stjärten för äldre kvinnor och gömmer sig i en jordkällare för att inte åka fast. Han finner en kompis tanke om att uppfostra en kvinna till sexslav vara en god idé som ändå inte levs ut. Han besöker en prostituerad men drar sig tillbaka på grund av hennes anatomiskt avvikande bröst, med mera.
Rousseau lever i många år utomäktenskapligt med Thérèse Le Vasseur, en kvinna som ignorerats av Rousseau-forsknigen men som får upprättelse av Brandt. Det är normbrytande, naturligtvis, och till Thérèses Le Vasseurs sorg skickas barnen bort allt efter de föds.
Detta verkar inte bekymra Rousseau som också är känd för sin pedagogiska klassiker Émile eller om uppfostran.
Den äktenskapliga passionen lider av att Rousseau har ett väldokumenterat urineringsproblem – han upplever att han inte kan tömma blåsan – något som får honom att avstå från sex. Han hinner med otrohet som han bekänner och ångrar.
Sen plötsligt skriver han en opera som väcker succé, blir vän med upplysningsfilosoferna Diderot och Voltaire, och skriver några dåliga texter om musik för Encyklopedin.
Han vinner en skrivartävling med den Första avhandlingen. Han går i polemik om Thomas Hobbes samhällsfördrag, där livet i naturtillståndet var eländigt och hårt. Det gör honom berömd och diskuterad i Frankrike. Han skriver brevromanen Julie eller den nya Heloise, som det gråts till över hela Europa.
Det känns nästan som en saga att en människa som lever ett så osannolikt liv lyckas skriva böcker som på så många sätt är filosofiskt och litterärt framsynta.
När och var hinner han lära sig allt som gör att hans texter ligger så rätt i tiden, då hans eget liv verkar befinna sig i återkommande krisläge?
Under hela min läsning kan jag inte släppa den frågan. Bevisligen är han välbekant med Hobbes och de idéer och stilar som var del av den värld han vandrade omkring i.
De viktigaste idéerna återges klart och underhållande och Brandt har tagit sig an ett brett författarskap på ett övertygande sätt.
Närläsningen av Rousseau skymmer delvis bilden av hur han är del av ett bredare europeiskt idéklimat. Litterärt är valet ändå helt rätt och Rousseau känns som en lätt hysterisk version av Voltaires Candide, som från ung ålder kastas runt av livet och hamnar i de mest osannolika lägen.
Inspiration om man vantrivs i samtiden och kulturen
Tatjana Brandts bild av filosofen bygger på Rousseauforskning och hon skriver att hon själv läst allt som hon skriver om. ”Jag fabulerar inte”, slår hon fast.
Läsningen är personlig och boken kan ses som ett svar på att Rousseau gör ett så skakande intryck på henne efter att hon av en slump plockar Bekännelser ur sin hylla.
Brandt identifierar sig med Rousseaus drömska inställning till tillvaron, med att gå omkring och betrakta världen och lära sig av nyfikenhet och uppmärksamhet.
Det är filosofi för alla som vantrivs i kulturen, och det gör Brandt själv på många sätt. ”Så gott som alla kännande människor av idag går omkring med sorg på grund av fasansfulla konflikter på olika håll i världen som inte går att rå på”, skriver hon, samt att hon vill att texten skall bända i de rådande strukturerna.
Jag förstår och känner igen hennes ångest men vet att jag personligen reagerar på världens tillstånd på ett lite annat sätt än hon. Jag skriver ut det här eftersom Brandt ibland i texten lutar sig mot ett ”vi”, mot de som känner som hon.
Skrivandet, litteratur och filosofi är ett sätt att försöka få grepp om världen, men det är också det konkreta arbete som människor gör i en anda av att världen går att påverka. Andra förfaller i apati, alla dessa är begripliga reaktioner på en kaotisk omvärld.
Jag upplever inte att detta vi egentligen behövs i texten, att jag i korta stunder känner mig lite utesluten ur perspektivet.
Drömmaren Rousseau är ändå ett njutbart, inspirerande och personligt uttryck för ”kritik och motstånd” som påminner om kraften i läsning och samtal, i en värld där människor ofta verkar välja att inte läsa så mycket.
Och själva framställningen av Rousseau känns som en uppmuntran till att leva fritt och medkännande som om samhälleliga normer inte fanns.
Kulturpodden diskuterar Brandt och Rousseau, allting mellan hans pervertioner och dygder.
