Skulle det gå snett direkt igen?
Johanna Matintalo åkte förvisso inte omkull, men då täten skruvade upp takten kunde Finlands dam på den första stafettetappen inte alls svara. En överraskning, speciellt med tanke på att hon slutade tia på den klassiska tian för bara några dagar sedan.
Då Matintalo växlade in som sjua, 46 sekunder efter täten, såg läget hopplöst ut. Men resten av de blåvita damerna visade att Finland skulle höra till medaljstriden in i det sista.
Efteråt såg det ut som att det var den trilskande ryggen som satte käppar i hjulen för Matintalo. Matintalo kunde knappt röra sig i målområdet utan hjälp och höll sig för ländryggen. Men det var materialet som var det större problemet, är Matintalo först ut att säga.
– Det första varvet gick bra och kändes bra, men då det flög åkare förbi både från höger och vänster i den första långa utförslöpan, så. Sen blev det tungt. Jag fick inte återhämta mig som de andra fick, klarar hon av att kommentera innan känslorna tar över.
Niskanen och Pärmäkoski levererade
Kerttu Niskanen klarade inte av att knappa in på försprånget särdeles mycket, men plockade åtminstone placeringar på den andra klassiska etappen.
– Jag visste att Frida (Karlsson) åkte ut kort före mig, men hon har varit starkare än jag den här vintern så det kändes överambitiöst att ta rygg på henne. Så jag fokuserade på Tyskland istället, kommenterar Niskanen.
Då hon skickade iväg Krista Pärmäkoski var avståndet upp till trean Tyskland – den enda realistiska ryggen att ta – en halv minut. Sagt och gjort, visade Pärmäkoski, som hade tagit ikapp oerfarna Helen Hoffmann drygt halvvägs in på etappen.
– Jag åkte ut med en vågad taktik, då jag visste att det skulle komma en lång nedförsbacke efter den rätt tuffa starten på etappen. Men den var inte lika återhämtande som den var för de andra i dag. Det här var nog en tung stafett, konstaterar Pärmäkoski och hänvisar också till det dåliga glidet.
Pärmäkoski klarade inte av att distansera den tyska konkurrenten och Jasmi Joensuu och Victoria Carl fick åka ut på ankaretappen samtidigt. Guldstriden avgjordes också först på den sista etappen. Och det blev mycket mindre spännande än hemmapubliken hade hoppats på.
Joensuu var uppenbart besviken efter målgång och var fortfarande tårögd då laget kom fram till Yles mikrofon.
– Någon måste alltid vara fyra och i år är det tydligen min tur, säger Joensuu, som också kom i mål som fyra i lagsprinten.
Norges chansning bar inte frukt
Norge och Sverige gick in i stafetten med rakt motsatta taktiker.
Sverige valde ett mer konventionellt upplägg med Emma Ribom som det svagaste (och mest riskfyllda på grund av hennes gula kort sedan tidigare) kortet på den första etappen, följd av Frida Karlsson, Ebba Andersson och Jonna Sundling.
Norge då? Där valde man tvärtom att satsa på att spränga fältet direkt med Heidi Weng, Astrid Øyre Slind och Therese Johaug på de tre första etapperna. Ankaret? Klart minst efrarna Kristin Austgulen Fosnæs.
– Det talas om att avståndet måste vara en halv minut ner till Sverige för att Norge ska ha en guldchans, konstaterade expert Matias Strandvall då Therese Johaug förvaltade en precis så stor ledning på den tredje sträckan.
Johaug skickade dessutom iväg Fosnæs 37 sekunder före Sundling fick köra ut. Men den ledningen höll i förvånansvärt få kilometrar. Sundling klarade ändå inte av att rycka, utan guldfajten avgjordes på upploppet.
Där var Sundling precis lika överlägsen som väntat och fixade guldet åt Sverige.
Artikeln uppdaterad med kommentarer och resultatlista kl. 16.07.