När Svenska kulturfondens vd Sören Lillkung i Moralkompassen på Svenska Yle konstaterade att det bland finlandssvenskar nog förekommer attitydproblem mot finsk kultur kände jag mig träffad. För nog finns det grejer jag har svårt med.
Kulturpodden diskuterar den finlandssvenska blicken på finsk kultur.
Visst finns det finskspråkig kultur jag gillar. Jag är barnsligt förtjust i M. A. Numminens låtar som julsången Joulupukki puree ja lyö, Leevi and the Leavings hör till mina favoriter, Juho Kuosmanens filmatisering av Rosa Liksoms roman Hytti nro 6 var strålande och Ville Rantas seriekonst är genial.
Det jag har problem med är finsk mainstream-kultur med ett vankelmodigt känsloläge som i mitt huvud främst representeras av mjukrockaren Anssi Kela.
Kela har hunnit uppleva toppar och dalar i sin karriär sedan genombrottet 2001 med Nummela, hans debutskiva som soloartist. Numera är han en nationalklenod som uppträder i högtidliga sammanhang som slottsbalens efterfest och nyårssändningen från Medborgartorget 2024.
Hans karaktäristiska låtar från början av karriären som Mikan faijan BMW, Milla och Puistossa handlar om unga människor som gör tragiska livsval och/eller har svårt att finna sig tillrätta i livet. Skivan Nummela är uppkallad efter kommuncentret i Vichtis där Kela bott under sin uppväxt.
Som Springsteen utan libido
Bruce Springsteen nämner han som en av sina inspirationer. Kelas skildringar av Småstadsfinland har i motiven en viss likhet med Springsteens ballader om karga livsöden i rostbältets USA.
Men Springsteens låtar känns som att de är på vippen att rämna av längtan och frihetstörst. Kelas musik saknar hans förstärkande libido – både hans robusta och befriande sex appeal men också en helt grundläggande livskraft, som hos Kela bara inte finns där.
Mitt intryck blir att människorna Kela sjunger om helt enkelt har gett upp och hasar runt i livet snyftande av självömkan.
Det gör mig vagt beklämd att det här känsloläget väcker ett sådant genklang bland mina landsmän, men var och en med sitt.
I den här acceptansen finns kanske en nyckel till att Finland är världens lyckligaste land.
Kelas kanske största låt är ändå 1972. Låten som är namngiven efter hans födelseår är en folkkär pophymn där folk över generationerna kan stämma upp i refrängen: ”Meidän piti muuttaa maailmaa, Meistä tuli muurareita, Taksikuskeja, suutareita …”.
Den bitterljuva låten beskriver en klassträff och återseendet med gamla vänner. De som trodde de skulle förändra världen har vuxit upp, fått barn och vanliga yrken – murare, taxichaufförer, läkare.
Någonstans i den här acceptansen kan jag ana att det finns en nyckel till Finlands plats som världens lyckligaste land. Men för min egen del kan jag bara beskriva låten som någon slags anti-rock.
Det ger mig hopp att världen förändras
Till rockmusikens grundläggande hållning hör ett lustfyllt uppror mot världens banala krav. Även om det ibland spiller över i ett barnsligt trots mot typ mamma och pappa så finns det något viktigt i att ta sin längtan på allvar och följa den dit den för en.
I mina öron hyllar låten 1972 istället hur alla blir gamla och begraver sina drömmar. Ingen gör någonting märkvärdigt i livet.
Framför allt undrar jag hur man kan påstå att världen inte har förändrats? Det är väl bara att öppna ögonen och se sig omkring. Och det är något som trots all oro i världen ger mig stort hopp.
För mig framstår det vemodiga suckandet i 1972 som en trygg fantasi om att tiden har sin gilla gång och varje generation är den förra lik, som ersätter en vaken uppmärksamhet på omvärlden.
Naturligtvis är Anssi Kela inte representativ för all finsk kultur. Men tillräckligt mycket av den mainstream-kultur som vardagen lägger i min väg kantrar mot den här sortens attityder för att det ska kännas som ett mönster. Det är dessvärre något jag bär med mig i mina möten med finsk kultur.
För min egen del förhåller jag mig gärna till livet med större allvar, nyfikenhet och glädje.
Lasse Garoff är kulturredaktör, dramatiker och scenkonstkritiker. Han har bevakat inhemsk kultur med ett brett grepp sedan 2014.