Det behövs inte många samtal till människor som stod Arto Rintamäki nära för att märka hur många hjärtliga och roliga anekdoter han lämnade efter sig.
Vännen Peter Lumme minns Rintamäki från skoltiden i Kristinestad, hur musiken tidigt var viktig för honom och hur noggrann han var med allt han bestämde sig för att satsa på.
– Som musiker ville han lära sig allt, han var närmast pedantisk, berättar Lumme.
Han minns också att Rintamäki efter pappans tidiga död uppfostrades av sin finskspråkiga mamma, som var bra på att lära ut sociala beteendemönster.
– Arto skulle gå svensk folkskola i Dagsmark fast finskan var hans första språk. Då sa mamman att han alltid skulle säga ”tack tack”, också om han inte förstod vad läraren sa.
Musiken var hans passion
Det var tidigt musiken som blev Rintamäkis passion.
Då han efter skolan flyttade till Vasa för att studera uppträdde han i olika sammanhang med sin gitarr på båtar, han var med om att grunda Trio Saludo som spelade spansk och latinamerikansk musik, då han flyttade till Åbo började han studera musik, sjöng i Brahe Djäknar och sökte sig till Åbo Svenska Teater där han 1975 blev en del av teaterns ensemble.
– Där såg man tidigt hans musikaliska begåvning och ambition, berättar skådespelaren Johan Simberg.
– Han var en väldigt generös människa som gärna delade med sig av sitt musikaliska kunnande. Och han var alltid mån om att folk skulle ha det bra, om det sedan var hans publik eller vänner.
Det minns också skådespelaren Dick Holmström, som lärde känna Rintamäki då han innan skådespelarutbildningen fick en statistroll på ÅST. De hann senare med flera samarbeten.
– Han var en karismatisk person och väldigt bra som estradartist, han visste precis hur man skulle ta sin publik och engagera den, minns Holmström.
– Och så var han en fantastisk sångare.
Deras mest kända samarbete var ett program med sovjetiske trubaduren Vladimir Vysotskijs visor, Sången som brast, som fick sin premiär på ÅST 1979.
– Det blev en mycket omtyckt och långlivad föreställning, som vi också gjorde på finska.
Också Holmström minns Rintamäkis tenor.
– Den var mycket personlig, metallisk på ett bra sätt.
Eller som Peter Lumme beskriver den:
– Bättre än Pavarottis! Det var en helt fantastisk falsett-tenor som han kunde behärska också i vuxen ålder.
Drabbades av en stroke 1999
Arto Rintamäkis aktiva karriär fick ett abrupt slut när han drabbades av en stroke våren 1999.
– Vi gjorde en restaurangkabaré då, med Åbodialekt-titeln Onk mulkukka soittanu, med bland andra Sinikka Sokka och Eija Ahvo, minns Holmström.
I samband med sista showen, minns Holmström, klagade Rintamäki på våldsam huvudvärk, han vilade en stund inför föreställningen och steg sedan upp på scenen. En vecka senare drabbades han av en våldsam stroke.
– Det var svårt för honom att acceptera sjukdomen, minns Peter Lumme.
– Han kämpade väldigt mycket med att rehabilitera sig och ville inte godkänna att han inte längre skulle kunna uppträda.
Arto Rintamäki hann fira sin 75-årsdag tillsammans med släkt och goda vänner, men till slut tog sjukdomen och en lunginflammation ut sin rätt.
– Han var envis som synden, minns Johan Simberg.
– På sin 75-årsdag var han så trött att han mest blev en gäst på sin egen fest. Men jag föreställer mig att han hade bestämt sig för att överleva sin 75-årsdag. När den var över kunde han gå vidare.
Arto Rintamäki föddes i Tammerfors den 23 februari 1950 och dog i Åbo den 12 mars 2025. Han lämnar efter sig två vuxna barn och ett barnbarn.