Det är ju faktiskt ens ensak att man hade en ätstörning i tonåren eller att man är lite väl förtjust i bästisens nya pojkvän.
I en del fall skulle det göra mera skada än nytta om sanningen kom ut i offentligheten.
Men det är intressant att ta en funderare kring det som man är så mån om att hålla hemligt
Hur skulle min partner reagera om hen fick veta vad jag egentligen fantiserar om?
Är min innersta hemlighet kanske en sida av mig själv som jag borde bejaka mera?
Varför skäms jag för det här egentligen? Kanske andra delar samma hemlighet?
Det här ska vi fundera en del kring i veckans poddavsnitt. Några berättelser bjuder vi på här, varsågoda!
”Pappa måste jobba”
Under den värsta småbarnstiden passade jag på att ”jobba” extra långa dagar.
I själva verket tog jag tupplurar, låg i en soffa och scrollade på telefonen eller bara satt och stirrade ut i tomma intet. Allt för att få en stund för mig själv och bespara mig några minuter av skrikande barn och blöjbyten.
I efterhand tycker jag synd om min fru. Men skulle antagligen göra om det om jag fick chansen.
Bortapappa 30+
”Jag är bisexuell”
Jag har de senaste åren insett att jag är bisexuell, men det är inget jag någonsin talat om eller har provat i praktiken ännu. Men det skulle jag vilja göra.
Min partner trivs med våra relativt traditionella könsroller i förhållandet, och jag tror hen skulle reagera väldigt starkt om jag berättade det här.
Någon annan, 32
”Skäms fortfarande för att jag snattade”
Jag snattade när jag var i 17-årsåldern. Det var mest cd-skivor och smink.
Jag skämdes något fruktansvärt och kunde aldrig lyssna på skivorna ens, det är ännu idag ångestfyllt att tänka på.
Har aldrig berättat för någon och åkte aldrig fast. Till saken hör också att jag har en förälder som är polis. Hups.
Mia, 28
”Jag längtar bort från allt och alla”
Jag längtar efter att bo helt ensam, utan band och krav och förväntningar. På en ort där ingen känner mig, där jag kan leva som jag vill, utan att behöva ta ansvar för någon annan.
Det är en dröm jag faller in i när det blir för mycket av alla människors förväntningar, alla måsten och borden. Men jag skulle aldrig erkänna det. Inte för någon ...
Så jag fortsätter att drömma ibland. Och det får hålla sig till drömmar och fantasier, för jag vill ju inte heller vara utan de viktiga människorna i mitt liv.
Sexti minus
