I Tyskland godkände parlamentet i veckan enorma satsningar på försvar och infrastruktur.
Många är nöjda med resultatet, men själva processen lämnar ändå en del att önska.
Trots att Tyskland valde ett nytt parlament i februari, var det ändå den gamla förbundsdagen som nu banade väg för möjlig låntagning som det förenade Tyskland inte tidigare har sett.
Politiskt nödläge
Enligt den tyska författningsdomstolen var tillvägagångssättet visserligen helt lagenligt, men samtidigt gav inte nödlösningen den sannolika förbundskanslern Friedrich Merz värst många stilpoäng.
Från partierna på ytterkanten talas om politiskt mygel och i skenhelig ton om att skada demokratin.
Merz hade trots återkommande varningar satt sig ett politiskt nödläge. Under tidspress tvingades han sen till förhandlingar med De Gröna, ett parti han enligt bästa förmåga hade attackerat och skymfat under valkampen.
Det talar inte för något större strategiskt tänkande från den möjlige kanslerns sida.
Det är svårt att föreställa sig att Merz föregångare Angela Merkel skulle ha satt sig i en liknande situation, men samtidigt är Merz agerande symptomatiskt för den politikstil Merkel under sina 16 år kom att stå för.
”Kaputtgespart” som följd av brist på visioner
Angela Merkels politik präglades i hög grad av att den saknade de större visionerna.
Att det var visionslöst är en av huvudorsakerna till att den kommande regeringen nu ser sig tvungen att sätta 500 miljarder euro på förbättringar av den tyska infrastrukturen.
Att undvika skulder var viktigare än att förnya järnväg eller att satsa på digitalisering. I Tyskland använder man ofta begreppet kaputtgespart – söndersparat.
Angela Merkels politik gick ut på att administrera. De stora besluten hon fattade var alla mer eller mindre reaktiva.
Även om Friedrich Merz på alla punkter vill vara annorlunda än partikamraten Merkel har han hittills långt gått i hennes fotspår.
Satte sig själv i nödläge
Under valkampanjen formulerade sig Friedrich Merz föga visionärt, många skulle säga oärligt, om de kommande utmaningarna och om det verkliga behovet av att ta lån.
Jag talar hellre om visionslöst än oärligt, och i det här fallet är visionlöst egentligen betydligt värre.
Att man öppet hade talat om behovet av att göra undantag från den så kallade skuldbromsen skulle nämligen knappast på något sätt ha hotat Kristdemokraternas valseger. Så impopulär var förbundskansler Olaf Scholz och hans regering.
Nu satte sig Friedrich Merz i stället i ett nödläge där han reaktivt tvingades ty sig till den gamla förbundsdagen och krypa framför De Gröna.
Det här är något som kan komma att sätta sin prägel på hans tid som kansler, förutsatt att han blir vald.
Angela Merkel var skicklig på att sopa igen spåren efter sig.
Hon var till exempel först för kärnkraft och emot en lagstadgad minimilön, och sedan inte, utan att betala något politiskt pris.
Det återstår att se om Merz kan få tyskarna att tro att han egentligen aldrig hade sagt nej till låntagning.
Att Merz i valkampanjen valde en visionslös, minsta motståndets lag ledde nu också till en situation som stärkte den allmänna uppfattningen om att stora politiska beslut enbart kan fattas under tvång och som någon form av nödlösningar.
Det här var mer regel än undantag redan inom Scholz regering och om det är något Tyskland inte behöver för de kommande åren, så är det mer politik som enbart bygger på just nödlösningar.
Vad som än krävs – för att bli kansler
Vad som än krävs, satte Friedrich Merz i början av mars upp som riktlinje för de kommande satsningarna på det tyska försvaret.
Samma devis kan med fog också användas gällande hans ambitioner att bli Tysklands nya förbundskansler.
Och det som nu krävdes var synnerligen stora eftergifter till De Gröna, de 100 miljarder euro som den möjliga regeringen nu ska sätta på klimatåtgärder, för att inte tala om satsningar på befolkningsskydd, cybersäkerhet, underrättelsetjänster och Ukrainahjälpen som Merz var tvungen att komma De Gröna till mötes med.
De senaste veckorna har De Gröna ironiskt nog kunnat sätta en större prägel på den tyska politiken än vad man kunde under tre år i regeringen.
Från oppositionsbänken kan man visserligen inte exakt besluta om vad klimatpengarna ska gå till, men där Kristdemokraterna och Socialdemokraterna för två veckor sedan knappt ens längre kom ihåg klimatpolitiken, står den nu mer eller mindre av tvång fast förankrad i den möjliga regeringens program.
Att man från Kristdemokraternas sida ständigt har attackerat just De Gröna, bland annat för att de redan tidigare talade för mer låntagning, torde ytterligare ha pressat upp priset för Friedrich Merz kanslerskap.
– Hur mycket har ni skymfat mina partikolleger för att de ville investera i landet, frågade De Grönas parlamentsgruppchef Britta Hasselmann Merz i förbundsdagen i tisdags.
– Ofta med en överlägsenhet och en populism, som får en att må illa, fortsatte Hasselmann.
Johnny Sjöblom är Svenska Yles medarbetare i Tyskland och har lång erfarenhet av att bevaka tyska samhället och tysk politik.